Kort sagt: 2015 bildade Sveriges statsminister Stefan Löfven ett ”Innovationsråd”. Det blev omtalat vid bildandet men en sökning i de stora morgontidningarna visar att det inte flyttat ett enda kommatecken i Sveriges innovationsdebatt. Nu försöker sig Danmark på samma felsatsning.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Klik her for at se dansk version af analysen
Danska statsministern Lars Løkke Rasmussens ”Disruptionsråd” ligger mycket nära det svenska Innovationsrådet som är tänkt att ge input från näringslivet till svenska regeringen.
Grovt sett kan man dra slutsatsen utifrån underlaget till Disruptionsrådet att Danmark gärna vill ha disruption – bara det inte ödelägger den danska välfärdsmodellen.
Här har vi det första missförståndet. Disruption ödelägger per definition existerande verksamhetsformer, och skapar något nytt. Det kommer ske vare sig Danmark (eller Sverige) vill det eller inte. Målet bör därför vara att VI skapar disruptionen, hellre än att den kommer smygande från utlandet.
Men detta står det inget om i uppdragsbeskrivningen. Texten är i stället defensiv kring så kallad social dumpning, där arbetare från utlandet bjuder under danska löner, och är nervös över bevarandet av vår flexibla arbetsmarknad, ordnade samhällsmodell och så vidare.
Samtidigt ska danskarna ”engageras i debatten om framtidens arbetsmarknad”. Det finns behov av en stor megafon för att väcka såväl den danska som den svenska regeringen: vi borde vara ledande inom innovation och disruption, inte bekämpa den. Och ja, det kan ändra vårt sätt att leva och arbeta på, men det problemet har vi i vilket fall. Bortsett från Nordkorea finns det inget land som kan välja bort utvecklingen.
Mer disruption från vår region får vi bland annat genom att få in nya, fräcka, och ofta unga, entreprenörer i denna typ av råd men med få undantag saknas de i både Danmark och Sverige. I Danmarks nya Disruptionsråd ser vi nu fem (!) representanter för fackföreningsrörelsen, samt etablerade näringslivsprofiler från anrika företag och organisationer. Bland annat handlar det om Lizette Risgaard, facklig ordförande inom LO, Marianne Steensen, vd för Microsoft i Danmark och på Island, Jacob Holbraad, direktör för Dansk Arbejdsgiverforening, Jais Valeur som är vd för Danish Crown, Dansk Ehrvervs direktör Jens Klarskov, Dansk Industris direktör Karsten Dybvad samt Thomas F Borgen, chef för Danske Bank.
De har alla imponerande karriärer. Men de andas inte direkt disruption. Vad har hänt med folk som Morten Strunge, som bland annat revolutionerat sättet danskar köper och lyssnar på böcker med bolaget Mofibo – som han senare sålt för 100 miljoner danska kronor? Eller Henrik Taudorf Lorensen, som gjorde ett tynande Bang & Olufsen sexigt igen genom att skaka om sin egen organisation och bygga ett helt nytt varumärke, B&O Play? Vi saknar också Martin Thorborg som, framförallt i Danmark, kan få igång en debatt om entreprenörskap efter att ha sålt åtskilliga, disruptiva internetbolag med gigantisk förtjänst.
Övervikten män i Disruptionsrådet kan avhjälpas genom att ta in Endomondo-grundaren Mette Lykke, som förändrat sättet många motionerar på i grunden, och Camilla Hessellund Lastein, som uppfann Lix Technologies, ett ”Spotify för läroböcker” där studenter kan köpa in och läsa hela kurslitteraturen online.
Bland de få undantagen i det nyskapade Disruptionsrådet finns Esben H Østergaard, teknikchef på Universal Robots som visat upp helt nya möjligheter med robotarmar och gjort det till en säljbar världssuccé. Han hör nu till en liten minoritet med risk att inte bli hörd i Disruptionsrådet.
Danska regeringen förtjänar hyllningar för att de alls sätter disruption på dagordningen. Men danskarna gör om svenskarnas misstag och risken för att slutsatserna vid utgången av 2018 drunknar i fina ord är överhängande.
