Kort sagt: I rapport efter rapport lyfter företagare fram svårigheten att rekrytera rätt kompetens som ett av de allra största hindren för tillväxt.
Tyvärr har det blivit något av en klyscha att svara så, men inte desto mindre finns här viktiga utmaningar.
Av Kristian Svensson, chefredaktör
Det är inte lågkonjunktur, brist på kapital eller lagar och förordningar som är största problemet för landets entreprenörer. Idag pekar undersökningar ut ett annat område:
Tillväxthinder nummer 1 är att kunna knyta till sig rätt personal.
Det framgick i Ingenjörsvetenskapsakademiens enkät 2011, och nu också i de djupintervjuer som revisionsbyrån Ernst & Young gjort bland de nominerade till Entrepreneur of the year. I flera andra rapporter lyfts rekrytering fram som om inte det största problemet, så i alla fall ett av de största.
För mig är dessa svar något av plattityder. Rätt kompetens är självklart den allra viktigaste stenen i ett företagsbygge. Med bra folk går det att lösa allt, och tvärtom.
Debatten förtjänar mer konkreta inspel. Vilka faktiska hinder finns för rekrytering? Vilka kompetenser är det som saknas? Frågeställningen gynnas inte av svepande omdömen, utan måste brytas ner till utmaningar inom produktutveckling, försäljning, organisation och så vidare.
Vem ska sedan lösa problemet? I slutänden landar det stora ansvaret i företagarnas eget knä, men mer om det senare.
Arbetsmarknadens institutioner jobbar med att koppla ihop utbud med efterfrågan, och utbildningsväsendet förser marknaden med ny kompetens. Men det finns uppenbarligen ett glapp eftersom arbetslösheten vägra ge vika, medan företag alltjämt skriker efter personal.
Vidare kan vi fundera på om regering och region gör tillräckligt för att locka hit utländsk topparbetskraft. Hur marknadsför vi Öresundsregionen? Hur kan vi förbättra expertskatten? Och hur attraktiva är egentligen våra andra regelverk och skattesystem?
Samtidigt ska vi vara medvetna om hur bekvämt det är att skjuta från sig ansvaret i intervjuer och enkäter. Det är någon annans fel — arbetsmarknadens. Sanningen är att problemet ligger på näringslivets bord.
Företagare måste bli tydligare med vad som behövs. Vad krävs av politiker och andra styrande, förutom det gamla vanliga om lösare anställningsformer? Näringslivet behöver också bli mer synligt ute i gymnasieskola och ungdomskultur för att den vägen jobba upp intresset för relevanta utbildningar. Kanske behöver antalet praktikplatser ökas.
Men ändå kommer ingen akademi i världen kunna leverera den verkliga bristvaran — folk med erfarenhet, kreativitet och drivkraft.
I slutändan handlar det om hur enskilda bolag kan göra sig mer attraktiva. Det är en dragkamp om att locka den vassaste kompetensen.
Återkommande publiceras listor över de mest populära arbetsplatserna. I topp brukar vi hitta storföretag som Ikea, Volvo och Google. Faktorer som lön, karriärmöjligheter och starka varumärken lockar.
För mindre företag är det svårt att konkurrera med dessa variabler. Istället kan det vara pionjäranda, platta organisationer och möjlighet till delägande som är attraktivt på småbolag och verksamheter i uppstartsfas.
Det är viktigt att lyfta fram styrkorna, men det gäller också att försöka putsa på svagheterna.
Hur kan storkoncerner blir mer snabbfotade och djärva, för att locka rastlösa och orädda personer? Och hur kan småbolag förbättra prestige och anställningsvillkor, för att dra till sig karriärinriktade och mer strukturorienterade individer?
Det går nämligen inte att vänta sig den bästa kompetensen, om man inte har det bästa företaget.
