Kort sagt: Förra veckans snabbanalys beskrev Roskildefestivalens långtgående arbete med öppen innovation. Klart är att framgång eller misslyckande på området inte bara beror på idéhöjden i de nya lösningarna, utan minst lika mycket på i vilken utsträckning beställarna vågar blotta sina problem.
Av Kristian Svensson, chefredaktör
Bara minuter efter att Rapidusanalysen Innovationssystemet har tappat siktet på den goda idén lagts ut, började kommentarerna hagla in från organisationer och aktörer på olika nivå ute i innovationssfären.
Artikeln lyfte fram Roskildefestivalen som exempel på hur man lyckats nå kontinuitet i den numera så hajpade arbetsprocessen öppen innovation. Vidare efterlystes innovationsstrateger som sätter problemlösning i centrum, vilket skulle kunna hjälpa unga entreprenörer att tidigt få möta ett reellt kundbehov.
Var är den stora tillgängliga potten av problem som våra verksamheter tampas med? Ja, man skulle kunna göra en pott på tvärs över Öresund och ganska enkelt bidra till ett mera innovativt, idérikt kraftcenter i Europa skrev Keld Broksø.
Kommentarerna gick i stort ut på att detta gör vi redan.
Och till viss del stämmer det. Även om våra innovationsstrategier är prasslande papperstigrar, finns det många spännande initiativ ute på forskningsparker och i stödorganisationer som försöker koppla ihop innovatörer med etablerade företag.
Det ser ut som att huvudproblemet vad gäller öppen innovation i Sverige och Danmark sitter hos den presumtiva beställaren, det vill säga på efterfrågesidan. Denna aktör, privat eller offentlig, måste våga öppna upp sig och vädra ut sina verkliga utmaningar — och be om hjälp.
Lite som att lägga sig på terapisoffan.
Att de flesta fegar ur här finns det flera mer eller mindre goda förklaringar till.
* Mest uppenbart är kanske att organisationen därmed skulle visa svaghet gentemot konkurrenter och allmänhet. Farhågan är att alla opportunister skulle upptäcka en öm punkt.
* Dessutom kan en extern förfrågan om hjälp tolkas som ett underkännande av de egna utvecklarnas arbete. Dels vad som historiskt har gjorts, men även kapaciteten att göra något framgent.
* Sedan är det i organisationer vanligt med ett visst motstånd mot extern input. Not invented here brukar man tala om som ett negativt idiom i sammanhanget.
* En öppen, bilateral arbetsprocess kan också innebära rättighetsproblem längre fram under resans gång. Vem äger egentligen innovationen? Hur får den användas? Upplägget bygger på ömsesidigt förtroende, där parterna måste känna sig trygga utan att tempo eller kreativitet sackar.
I skuggan av allt detta är det på sin plats att ge cred till fönstertillverkaren Inwido med vd Håkan Jeppsson som var först ut i Ideons open innovation-program ifjol, där man gick in och helt enkelt talade om vilka behoven var — och sedermera också fick hjälp.
Idag finns minst fyra uppstartsprojekt igång som avknoppning från det arbetet, exempelvis Nano Track AB som utvecklar en färgtillsats som gör målade ytor mer smutsavvisande.
Enligt uppgift ska en ny liknande omgång inom Ideon Open vara på gång i höst. För etablerade spelare finns mycket att vinna i dessa samarbeten.
Det är alltid politiskt korrekt, ja till och med urvattnat, att säga att föryngring, öppenhet och nya tankebanor är viktigt i banbrytande verksamheter. Men samtidigt är Inwido och Roskildefestivalen så klockrena exempel på hur det kan komma konkreta resultat för den som orkar göra verklighet av flosklerna.
Men självklart är det svårt för politiker och innovationsstrateger att tvinga in företag i projekten. Vad de kan göra är att visa sin vilja som föregångare och själva agera beställare.
Det är anmärkningsvärt att stat, region, kommun och landsting inte kommit längre på området. Det måste finnas lådvis med förbättringspotential inom exempelvis vård- och transportsektorn. För precis som också Teknopols vd Anders Dellson påpekar i sitt inlägg nedan är en av de allra viktigaste uppgifterna för det offentliga, som skattefinansierad del av innovationssystemet, att ställa krav och våga kliva in som tidig kund.