KRÖNIKA: Sverige har varit utdömt som investeringsland. Men 34:orna kan skatta sig lyckliga att de befinner sig just här. Vi sitter på en unik konkurrensfördel jämfört med övriga Europa, skriver Jan Dahlqvist.
Det finns ett särskilt ögonblick när något som tidigare betraktats med skepsis plötsligt blir föremål för avund. Just det verkar nu ha hänt med svensk ekonomi.
Minns ni hur Sverige – mitt i pandemins efterdyningar och inflationschockens kaos – målades ut som ett ekonomiskt sorgebarn? Fallande bostadspriser, skakig fastighetsmarknad och kronras fick internationella investerare att dra sig undan. “Modellen Sverige” verkade förbrukad.
Men så vänder vinden. Och den vänder snabbt.
När Tyskland – Europas industriella motor – hackar betänkligt, blickar kontinenten norrut. Inte längre för att skaka på huvudet, utan för att förstå hur Sverige, trots låg tillväxt och hushåll som hukar för räntechocker, lyckas behålla en ovanlig ekonomisk motståndskraft.
Ett ord: kapital
Sverige har under decennier – utan att någon egentligen tagit särskilt mycket notis – byggt upp ett ekosystem där kapitalet inte bara existerar, utan flödar. Till företag. Till börsen. Till innovation. Det är inte glamoröst, men det är effektivt. Och i europeiskt perspektiv: unikt.
Det är nästan ironiskt att det är just nu – när hushållens konsumtion knappt återhämtat sig och byggandet ligger på historiskt låga nivåer – som svenska kapitalmarknader plötsligt nämns som förebild i Bryssel. Men i en färsk rapport från den europeiska tankesmedjan CEPS konstateras det: Sveriges finansiella system har blivit ett exempel för EU.
Svenskar investerar där tyskar sparar
Vi stoppar pensionspengar i aktier, inte i madrassen. Vi har låga fondavgifter, skattegynnad ISK och en kulturell acceptans för risk som fortfarande är sällsynt på kontinenten.
Detta är inte resultatet av någon genial masterplan. Snarare summan av reformer som skett i tysthet – pensionssystemet, skatter och incitamenten som gjorde att 28-åringar började prata om globala indexfonder vid fredagsölen.
Nu famlar EU efter svar. Den gamla drömmen om en gemensam kapitalmarknad har dammats av igen – Mario Draghi (ja, han som räddade euron) föreslår strukturreformer, mer centralisering, kanske till och med någon sorts europeisk ISK. Det är förstås politiskt sprängstoff.
Men medan det politiska Europa fastnar i teknikfrågor – som ofta handlar mer om franska regleringsreflexer än om kapitalets logik – rullar det svenska maskineriet vidare.
Sveriges digitala mognad spelar också en roll här. Enligt tankesmedjan Bruegel är vår industristruktur snarlik den tyska, men med ett större mått av flexibilitet och förnyelse. Att vi klarat att hålla produktionstillväxten i linje med USA är inget som kommer av sig självt. Det kräver kapital. Och en vilja att använda det.
Men frågan är: inser vi själva vilken konkurrensfördel vi sitter på – eller behöver vi vänta tills fler börjar titta avundsjukt mot norr? Många av 34:orna inser det nog, inte minst de som flyttat hit för att starta bolag. Kanske har vi något att lära av dem också.
