Långresor, mat, klockor, vin och bilar. Det är vad de rikaste är mest intresserade av. Vad hände med kulturen? Det frågar sig Jan Dahlqvist.
Krönika av Jan Dahlqvist
Enligt tidningen Connoisseurs egen statistik är långresor det absolut mest prioriterade intresset bland deras läsare – en målgrupp som definieras som landets allra mest välbeställda.
Enligt tidningens läsarundersökning 2024 uppger 92 procent att resor är vad de lägger mest pengar på, följt av exklusiva restaurangupplevelser, klockor, vin och bilar. Samtidigt lyser kultur, i bred bemärkelse, med sin frånvaro i toppkategorierna.
Att kulturintresset inte prioriteras ekonomiskt bekräftas också av andra källor. En genomgång från Myndigheten för kulturanalys visar att privata donationer och gåvor från individer står för en försvinnande liten del av kulturinstitutionernas totala intäkter i Sverige.
2022 kom över 70 procent av finansieringen till svenska kulturverksamheter från stat, regioner och kommuner. Den privata sektorn – inklusive företag och stiftelser – stod endast för cirka 6 procent, där en ännu mindre andel kom från privatpersoner.
Jämför detta med USA, där filantroper som Eli Broad, Alice Walton eller David Geffen under lång tid varit avgörande för konstmuseer och orkestrars överlevnad och expansion. I Sverige finns visserligen exempel på mecenatskap – exempelvis Barbro Osher och Familjen Erling-Perssons Stiftelse – men de är fortfarande undantag snarare än norm.
Varför ser det ut så här?
Ett svar kan ligga i det svenska samhällskontraktet. Kulturen anses som ett gemensamt ansvar – ett demokratiskt tillgängligt rum snarare än ett statusprojekt. I USA ses däremot kulturinstitutioner som prestigefyllda markeringsytor där givare ofta får namnge salar, bygga privatgallerier eller påverka innehållet.
I Sverige finns ingen tradition av att använda filantropi som kulturell självmarknadsföring – och det är på gott och ont.
Men med det sagt: när ekonomiska klyftor ökar, som de gjort i Sverige de senaste två decennierna, blir det allt mer relevant att också ställa frågan om ansvar. Inte bara för välfärd och skola – utan också för det offentliga samtalet, det estetiska uttrycket och kulturens roll i samhället.
Det handlar inte om att kräva att rika ska sponsra varenda poesifestival eller månadstidning. Men man kan undra: om inte ens de som har absolut ekonomisk frihet väljer att lägga sin tid eller sina resurser på kultur – vad säger det då om kulturens status i dagens Sverige?
Det är värt att reflektera över. För i ett samhälle där kultur varken är lönsam, mätbar eller prestigefull nog för att klättra på Connoisseurs lista, finns risken att den långsamt marginaliseras. Och till slut står vi där – bildade nog att beställa en espresso på tre språk, men okunniga om vad det innebär att förstå sig själv, sitt samhälle och sin samtid.
