Facebook-bolaget Meta påstås ha erbjudit upp till 100 miljoner dollar i bonus till Open AI-anställda som kan tänka sig att hoppa över till Zuckerberg. Ändå har inte en enda tackat ja. Jan Dahlqvist frågar sig varför.
Krönika av Jan Dahlqvist
Det är en fråga värd att fundera på. I ett tidevarv där högre lön, större titlar och feta bonusar ofta ses som målet med karriären, börjar något skifta. När världens mest eftertraktade tech-talanger inte lockas av enorma pengar – vad är det de egentligen söker?
Kanske är det att göra något meningsfullt. Eller förtroende. Kanske till och med värderingar.
För samtidigt som Meta är hem för några av världens mest använda plattformar – Facebook, Instagram, Whatsapp – växer känslan av att något skaver. De är inte verktyg vi älskar, utan snarare verktyg vi står ut med. Nödvändiga snarare än önskade.
Och den senaste tidens avslöjanden kring Meta AI spär på misstron. Att privata konversationer med deras AI-app gjorts offentliga, ofta utan användarnas vetskap, känns som en sorts modern dystopi – där etik fått ge vika för innovationens framfart. När hemadresser, skatteuppgifter och personliga bekännelser plötsligt cirkulerar i det öppna, då är det inte längre en fråga om teknik. Det är en fråga om respekt.
Visst, Meta har nu lagt in varningar efter kritikstormen. Men det är symptomlindring – inte botemedel.
Den verkliga frågan är: hur bygger vi teknik med integritet som grund? Och hur bygger vi företag där de bästa människorna vill arbeta – inte för att de får mest betalt, utan för att de tror på visionen, kulturen och ledarskapet?
Kanske är miljardbonusen som ingen tog emot ett tecken i tiden, på att framtidens talanger inte låter sig köpas hur som helst, på att etik, syfte och tillit börjar väga tyngre än aktieoptioner. Och på att det som en gång var “coolt” i techvärlden nu måste ersättas med något mycket mer sällsynt: ansvar.
Det är en förändring som inte går att fejka – inte ens med en miljard.
