Kort sagt: Danmark är drabbat av ett politiskt jordskred sedan Köpenhamns borgmästare Frank Jensen avgick på grund av anklagelser om sexuella trakasserier. Danmark har tidigare halkat efter Sverige på området och nu är det inte bara politiken som har skakats om. Fallen av sexuella trakasserier som nu uppmärksammas ökar också kraven på näringslivets toppchefer.
Av Keld Broksø, Rapidus Köpenhamnsredaktör
Danmark hamnade i chock efter att Köpenhamns borgmästare, socialdemokraten och vice partiordförande Frank Jensen i måndags klockan tolv tog konsekvensen av sexanklagelserna och avgick. Förra veckan var det ett av regeringens stödpartier, Radikale Venstre, som #metoo-tsunamin drabbade: partiledaren Morten Østergaard var tvungen att avgå.
Konsekvenserna av de två fallen som (enligt statsminister Mette Fredriksen) endast är toppen av isberget sträcker sig långt in i det danska näringslivet och den danska självbilden. Vi har smålett lite åt svenskarna, som enligt den danska uppfattningen varit hysteriska. Inte minst efter 2017 när Anders Borg, en gång kallad Europas bästa finansminister, ödelade karriären på grund av en sexistisk skandal. Anders Borg blev av med toppositioner i Kinnevik och storbanken Citi efter en blöt fest med affärsfolk, där han enligt medier tog fram sin lem och kallade kvinnor för horor.
Nu kan inte heller någon i Danmark undgå att ta sexismen på allvar. Det får konsekvenser för näringslivets toppchefer både i Sverige, Danmark och i utländska dotterbolag. Historien om Frank Jensen har på samma sätt som Anders Borg gått jorden runt.
Ingen vill framöver tillsätta en vd eller andra på samma nivå utan att de först granskas om eventuella sexistiska historier. Man vill också se skärpta krav för näringslivets toppchefer att bekämpa sexuella kränkningar och trakasserier. När en partiledare kan bli av med jobbet så kan en toppchef inom näringslivet också bli det.
Redan innan de politiska skandalerna syntes samma trend, med Søren Skou från A.P. Møller-Mærsk i spetsen. Danmarks största internationella bolag skickade brev till alla anställda om nolltolerans för kränkande behandlingar, oavsett nivå i verksamheten. Nyhetsmediet Finans har skrivit att 13 av Danmarks 24 största börsnoterade verksamheter har haft fall av sexuella trakasserier de senaste fem åren.
I energibolaget Ørsted ledde tre fall till uppsägningar. Inga toppchefer kan längre tro på att de är onåbara. Några menar att Frank Jensens och Morten Østergaards katastrofala försök att tysta ner historierna kostade dem posterna. Det här är också utmärkta skäl till att sparka toppchefer i näringslivet.
Kulturen har förändrats – närmast över en natt. Och lagen? Ja, där har vi ett problem. För politiker finns det ingen rättssäkerhet när folkdomstolen gör politiskt arbete omöjligt. Partierna drar sig inte för att sparka en ledare – bevis eller ej. I näringslivet är det lite annorlunda. Styrelse, arbetstagarförening, ledningskollegor, fackföreningar med mera måste framöver (på ett ännu inte fastställt sätt) säkra en nykter bedömning.
Anonyma vittnen till en kränkning kan knappast stå ensamma. Ingen ska avskedas på grund av lösa rykten – inte minst i medierna. Hur både medarbetare och vd:ar eller andra ledare kan säkras arbetsrättsligt, samtidigt som att det ska markeras hårt mot fall av sexuella trakasserier, är en svår balansgång. I Frank Jensen-fallet har en rad anonyma kvinnor anklagat honom, medan andra trätt fram. Anonyma vittnen ger ingen chans att bemöta anklagelserna.
Kanske är lösningen för anonyma vittnen ett slags säkert rum, för anonymitet kan vara nödvändig när det handlar om sexuella kränkningar. #MeToo har gjort mycket bra, men det får inte gå så långt att vi hamnar i absurda domstolar där anklagade döms utan en tillstymmelse till bevis. I Köpenhamn är det nu flera bud på en efterträdare, inklusive den tillsatte borgmästaren Lars Weiss. Oavsett vem det blir kommer den politiska och näringslivspolitiska kulturen att vara ändrad för alltid.