Kort sagt: Visst är det roligt att läsa att Microsoft storsatsar i Staffanstorp och Skåne. Men det är alldeles för tidigt att jubla. Jätteföretag av denna typ är både vana vid att få som de vill och lynniga med var de verkligen satsar. Så spara champagnen tills det omtalade datacentret faktiskt är byggt.
Av Niclas Lindstrand
Hela Skåne gör vågen för att Microsoft kommer tillbaka. Det är mindre än ett år sedan mjukvarujätten övergav vår landsända genom att stänga Lundakontoret och säga upp 40 anställda på vad som en gång var Scalado. Så även om beskedet om etableringen av ett datacentrum i Staffanstorp naturligtvis är välkommet så finns det skäl att vänta med jublet. Först ska vi se om det alls byggs något.
Ingen vet hur stor satsningen i Staffanstorp egentligen blir, eller åtminstone vill ingen berätta det. Microsoft är numera ett mycket hemlighetsfullt företag, vars pressavdelning lite motvilligt kan sträcka sig till att bekräfta att företaget existerar. (En gång för minst 100 år sedan, eller åtminstone 25, kunde jag intervjua Bill Gates genom att bara ställa frågor till honom på en trottoar i New York, på väg mellan en presskonferens och ett cocktailparty. Han verkade lite förlägen, men ingen PR-människa eller livvakt hade något problem med det. Det var då det.)
Men naturligtvis är varumärket så starkt att det automatiskt blir det största som hänt kommunen sedan Tiffany Persson föddes. Om det nu händer. Och om det nu varar. Hemlighetsmakeriet gör att det finns många frågor som aldrig besvaras. Rapidus uppmärksammade i veckan frågetecknen kring elförsörjningen i ett Skåne där Pågen överväger att flytta på grund av elbrist och ventilationsföretaget Lindab investerar nästan överallt i Europa utom i Skåne av samma skäl. I Gästrikland har Microsoft slagit sig ihop med Vattenfall för att vara säkra på att det nya datacentret mellan Gävle som Sandviken ska ha försörjning.
Det blir ett grannlaga arbete för Eon att behandla alla kunder lika, samtidigt som företag av Microsofts storlek och tyngd har vant sig vid att ha en alldeles egen gräddfil till ungefär allting. Det blir också en ny värld för Staffanstorps kommun, vars största arbetsgivare 2017 utöver kommunen själv var Kooperativet Vilja och Abbekås Åkeri med 125 respektive 75 anställda, enligt SCB.
Stora företag söker sig gärna till små kommuner för att marken är billig – och kommunen lätt att ha att göra med. Microsoft hade aldrig velat bygga sitt datacentrum i Malmö eller Lund, marken är alldeles för dyr. (Och i Lund är varenda tegelsten dessutom K-märkt.) Det var heller inte storstäderna som tävlade om att få Northvolts batterifabrik, som hamnade i Skellefteå efter det närmaste en dokusåpa som svenska kommunala näringslivsenheter någonsin kommit.
Vi olyckskorpar kan påminna om hur beroendet av en enda stor arbetsgivare kan bli förödande genom att peka på Trollhättan, som blev en arbetsmarknadsmässig katastrofzon när Saabfabriken slog igen 2011.
Eller för den delen på Esbjerg, där Facebook så sent som i mars la ned sina planer på att bygga just ett datacenter. Eller på Aabenraa i södra Danmark där Apple i juni ångrade sig och inte alls skulle bygga – ett annat datacenter. Lite mark på vischan i Skåne eller Danmark är växelpengar för de multinationella företagen, de köper mer än de använder och säger bara ”strategiska förändringar” när mattan rycks bort under den nyss så glada lilla kommunen.
Visst ska Staffanstorp och Skåne glädjas över att det för en gångs skull inte var en kommun långt norrut som fick den stora etableringen. Men det är bäst för Tiffany Persson att hon inte ger upp sin stol på Salong Diana för att söka jobb på Microsoft förrän datacentret faktiskt står där.
