Förmodligen får detta skyllas på Miljöpartiets motstånd. För den socialdemokratiska kongressen har sagt sig villig att ställa sig bakom idén. Men nu är Miljöpartiet också en del av majoritetsstyret i Helsingborgs stad vilket inte heller ger den omfattande lobbyinsatsen för HH någon vind i seglen. Denna lobbyorganisation, den så kallade HH-gruppen, vill nog inte riktigt ta in sanningen, men rent objektivt kan vi ändå slå fast att idén om en HH-tunnel efterhand har marginaliserats.
En fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingør har under alla år varit en i första hand svensk önskan. Inga danska regeringspolitiker har stöttat idén helhjärtat. Den logiska konsekvensen av svenskarnas nya stand by-läge vad gäller HH är att om man inte är beredd vänta på en ny svensk regering (med en mer positiv inställning till förbindelsen) så är det dags för HH-gruppen att lägga ner.
Det är en stor kamel att svälja. Inte minst eftersom HH-gruppen och dess beslutsunderlag är dyra projekt. Så sent som ifjol anlitades kommunikationsbyrån Burson-Marsteller i Köpenhamn för ett tre-årskontrakt för att hjälpa till att få HH upp på agendan. Årlig budget: 300.000 danska kronor. Det sker efter IBU-Öresund-rapporten från 2010 som rekommenderade just en HH-förbindelse, till en kostnad av 33 miljoner kronor, utan att det sedan kommit några konkreta resultat.
Man kan bita sig fast och fortsatt hävda att HH-förbindelsen är riktig. Det finns bra argument, som kortare transporttid till gagn för företagen, förbindelsen finansierar sig själv genom användaravgifter samt de faktum att regionen kommer hänga ihop i båda ändar och skapa en större arbetsmarknad.
Detta är fundamenten till stödet bakom HH-gruppen, som backas upp av bland andra Dansk Byggeri, Dansk Erhverv och Sydsvenska Industri- och Handelskammaren. Ordförande är Erik Østergaard, direktör för Dansk Transport och Logistik. Men realpolitiskt är bilden nu helt förändrad. Från hopp till hopplöshet för de troende.
Så vad händer nu?
De tunga moderaterna Anna Kinberg Batra och Jonas Jacobsson Gjörtler skriver i veckan i ett debattinlägg i Sydsvenskan att Skåne behöver ytterligare en fast förbindelse till Själland. Men de slirar bekvämt på frågan om vilken sträckning.
Den krassa verkligheten efter svenska regeringsskiftet är att det är Köpenhamn-Malmö som driver all dynamik i Öresundsregionen. De två städerna är till och med eniga om att de bara tänker jobba för en ny Öresundsmetro – och inte en HH-förbindelse.
Köpenhamn-Malmös status som det faktiska kraftcentret blev också tydlig på Öresundstinget häromveckan. Det nya varumärket ”Copenhagen” (med 46 kommuner och två regioner på Själland) bjöd in Skåne till att gå in under ett nytt branding-namn, ”Greater Copenhagen”.
Glöm allt om begreppet ”Öresundsregionen”. Nu ska den globala marknadsföringen ske under ett nytt gemensamt namn, som primärt drivs av Köpenhamn-Malmö.
De båda städerna presenterade dessutom i somras en ny gemensam solostrategi, Copenhagen-Malmö 2025, och därmed cementerades ensamracet. Köpenhamns och Malmös politiska ledare slog fast att städerna ska ”befästa sin position som Europas största universitetsregion”.
Efter den brutala avlivningen av Øresundsuniversitetet och Øresund Science Region för några år sedan signaleras här en önskan om att återskapa något liknande, men bara för Köpenhamn-Malmö.
Skillnaden i dag jämfört med situationen i somras är att den nedmontering av HH-idén vi ser ger Köpenhamn och Malmö fritt spel till att driva Öresundsintegrationen. Men den avundsjuka som tidigare kunnat märkas på sina håll runt om i Skåne och på Själland måste upphöra.
Det finns inga alternativa fasta förbindelser att förhandla om, utöver Öresundsmetron. Det finns heller inga andra städer som kan dra igång något i dag. Det är Köpenhamn och Malmö vi måste haka på om det ska ske något som helst inom området för näringslivsstrategier eller vad gäller kampen mot gränshinder över Sundet.
Köpenhamn och Malmö styr nu – och det är till nytta för hela regionen.
