Kort sagt: Øresundskomiteens årliga Öresundsting måste hitta en ny form med plats för viktiga diskussioner. Den behöver en ny riktning med mer konkreta mål och ett nytt engagemang för att i full offentlighet debattera ämnen som gör ont.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Denna skribent har gått och grubblat: vad kom egentligen ut av Öresunstinget häromveckan? Øresundskomiteen samlade 300 personer i DGI-byen i Köpenhamn för ett stormöte i slutet av oktober, men kan jag nu svara konkret och precist på följande fyra frågeställningar?
1) Var det som en partikongress där drivna eldsjälar satte inriktningen för integrationsarbetet?
2) Fanns det en entusiasm runt målen som sattes upp?
3) Fick vi diskutera de avgörande ämnena?
4) Blev jag klokare?
Det hade tvivelsutan kraftsamlats till Öresundstinget. Upplägget var exklusivt, maten och stämningen god, liksom ambitionerna. Men det finns ett problem. Jag kan inte svara bekräftande på någon av de fyra frågorna ovan.
Istället för svar fick jag debattrubriker i form av andra frågor — som efter en serie beröringsfobiska diskussioner alltjämnt stod obesvarade.
Hur kan livskvalitet bli en motor för Öresundsregionens utveckling de kommande tjugo åren? Öresundsregionen — världens klokaste region? Och så den kryptiska Öresundsregionen i Europa som kan innehålla vad som helst, och därför också kom att förbli helt oförlöst.
Kanske är det Øresundskomiteens organisation som gör den oförmögen att sätta en riktning med mer konkreta mål, som kräver konkreta insatser.
Det ska helst vara fullt konsensus i den nu tjugo år gamla Øresundskomiteens politiska uppbackning innan saker och ting bränner till. Det innebär att luften går ur de offentliga debatterna. På Öreundstinget var talen alltför trötta och förutsägbara.
Ute i foajén märkte man också en trötthet i de nätverkssamtal som blivit ett av tingets viktigaste syften. Varför fanns det inget på agendan om frågorna som är aktuella och viktiga att diskutera just nu? löd kritiken från flera deltagare.
Exempelvis är fyra nya Öresundsförbindelser uppe till diskussion. En vid HH, en Øresundsmetro, en tunnel Landskrona-Köpenhamn och dessutom en tunnel från Falsterbo till Stevns.
Okej, det är långt ifrån politisk konsensus men att tiga ihjäl denna heta potatis liknar inget annat än strutslogik.
Ni vet, den långhalsade fågel som sticker huvudet i sanden för att gömma sig (men som därmed riskerar en spark i ändan).
Faktum är att detta är på väg att ske. Tankar om en revitalisering av Øresundskomiteen har lagts fram av bland andra Ilmar Reepalu, men nu också av danska socialdemokraternas spetskandidat till Region Hovedstaden vid valet den 19 november, Sophie Hæstorp Andersen.
Hon har satt Öresundsregionen som en prioritet eftersom näringslivets utveckling går för långsamt och för att Øresundskomiteen står alltför tandlös utan en nordisk minister i komittén. När man inte har en stat som engagerar sig får man inte heller de investeringar i infrastruktur eller de lagförändringar som måste till. Förlorare är medborgare och näringsliv, menar Sophie Hæstorp Andersen. Också Dansk Industri efterlyser mer koordinerande näringslivsinitiativ i regionen, under det nya namnet Greater Copenhagen Region.
Detta är diskussioner som borde tas på Öresundstinget.
Istället kom de nordiska ministrarna för samarbete, Ewa Björling och Manu Sareen, med mindre nyheter i form av ett löfte om en snar lösning på ett gränshinder för danska fritidshusägare som utan personnummer har svårt att få internet- och mobilabonnemang. Och därtill ett förslag om en speciell Öresundsdag tillägnad integrationen.
Då vi äntligen kom in på större ämnen, som bränner till, var det tack vare Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh. Från åhörarplats och utanför programmet lyfte hon en mycket viktig sak.
Den nordisk-baltiska avdelningen av den europeiska patentdomstolen kan placeras i Malmö, om Köpenhamn och Malmö får som de vill. Samtidigt drar Stockholm från sitt håll för att få den norrut. Ewa Björling duckade enkelt för frågan, och hänvisade till ministerkollegor. Ingen av de politiska medlemmarna i Øresundskomiteen ställde sig upp och signalerade att det var en gemensam sak värd att kämpa för, att få domstolen till Malmö.
Istället fortsatte feelgood-stämningen, lugn och trygg, som inte satte något på spel.
Inte heller hände något vid Öresundstingets inledning då vi alla skulle mima till Eurovisionvinnaren Only teardrops. Det togs aldrig någon debatt om hur Köpenhamn kan använda sin värdroll för ESC 2014 till att marknadsföra Öresundsregionen internationellt, eftersom den chansen missades 2013 då tävlingen hölls i Malmö Arena.
Sammantaget var Öresundstinget 2013 en frustrerande tillställning. Den höll på att räddas på fallrepet då EU:s miljökommissionär Connie Hedegaard fick sju minuter till att rosa Öresundsregionen för miljösamarbete, och bjöd in till att komma med mer av detsamma. Mycket mer konkret blev det inte, även om Øresundskomiteen förnuftigt nog börjat jobba för att skapa ett miljöteknikens svar på Medicon Valley Alliance.
Så är vi åter vid pudelns kärna.
Øresundskomiteen måste hitta en ny form för Öresundstinget, med plats för viktiga diskussioner, en ny riktning för mer konkreta mål och ett nytt engagemang för att i full offentlighet diskutera ämnen som gör ont — eftersom de riskerar att sabba den goda stämningen när alla inte är eniga.
Annars är det bara en tidsfråga innan strutsen får en spark där bak.
Klik her for at se dansk version af artikeln
