Kort sagt: Samarbetena över Öresund går i graven ett efter ett. Politiker träter om tågtrafiken över bron. Och fortfarande är flera tunga gränshinder olösta.
Är integrationen på väg att dö, eller verkar det bara så?
Av Kristian Svensson, chefredaktör
Mycket går åt fel håll nu vad gäller integrationsarbetet vid Öresund. Rapidus har i veckan berättat om senaste spiken i kistan — klusterorganisationerna Øresund IT, Food, Logistics och Environment läggs ner.
Det känns som att det var någon gång efter finanskrisen som det aktiva integrationsarbetet började tappa fart. Den populära Öresundsbarometern från Statistiska Centralbyrån och Greens Analyseinstitut togs aldrig fram för 2009.
Så kom 2010 med all pompa och ståt som brons tioårsjubileum innebar. Tecknen på svagare integrationsvilja dränktes i champagne, men i år när ruset gått ur kroppen har skavankerna blottats.
* Gränshindret om arbete i två länder förblir olöst. Det anses vara det mest allvarliga hindret för integrationen mellan Danmark och Sverige, men oenigheten mellan politiker och tjänstemän är slående.
* Danska transportministern Hans Christian Schmidt hotar att avbryta samarbetet med den gemensamma Öresundsförbindelsen: Tågen i Danmark måste gå i tid, även om det sker på bekostnad av närheten till Skåne.
* Näringslivets Öresundsindex går i graven. Indexet var ett samarbete mellan Dansk Erhverv och Sydsvenska Industri- och Handelskammaren med syftet att hålla koll på hur långt integrationen kommit.
* Betalningar över Sundet är alltjämt en komplicerad historia. Samma regler gäller som i övriga EU och det uttalade målet att Öresundsregionen ska agera föregångare för den inre marknaden märks det inte mycket av.
* Øresund Science Region avvecklas och Øresundsuniversitetet bantas kraftigt efter att Köpenhamns universitet och Danmarks tekniska universitet hoppat av. Bara underorganisationerna Øresund IT och Øresund Food hade en bra bit över hundra medlemmar ute i näringsliv och akademi.
Den enkla slutsatsen är att Øresund Science Region och Øresundsuniversitetet misslyckats med att bevisa sin nytta. Det finns många som ansett dessa vara kvasiverksamheter, men det finns också kritiska röster till nedläggningen. Själv tycker jag det är värt att notera hur projekt som hyllats ute i Europa faller platt på hemmaplan.
Vad gäller utspelet från Hans Christian Schmidt så andas det vanmakt. Vem har inte letat syndabockar för vinterns tågkaos? Samtidigt är det svårt att tänka sig att samma utfall skulle gjorts för några år sedan då Köpenhamns arbetsmarknad var helt beroende av pendlande svenskar.
Självklart måste integrationen drivas i både med- och motvind. Omvärldens förutsättningar ändras hela tiden och det går allt snabbare. Det gäller att visa vilja att lösa problemen, och ett tydligt intresse för regionens bästa, istället för att bara lägga ner.
På gräsrotsnivå pågår utbytet över Öresund för fullt. Danska och svenska företagare ser inte längre Sundet som en gräns för affärer. Skåningarna som jobbar i Köpenhamn blir nu visserligen färre, men den tuffa danska arbetsmarknaden kan å andra sidan innebära mer arbetskraftsinvandring till Skåne.
Nyhetsbyrån Nytt från Öresund rapporterar i dag om att sjuksköterskefacket i Danmark uppmanar sina medlemmar att söka jobb i Sverige. Så visst lever integrationen. Men tågkriget, kvarvarande gränshinder och havererade samarbeten är ändå illavarslande tecken på inställningen hos högt uppsatta beslutsfattare.
Och det är inget att hymla med — ur svenskt perspektiv är det danskarna som trilskas. Samtidigt behöver attityden mot lillebror Skåne inte vara alltigenom medveten. Vi svenskar anses ju byråkratiska och konflikträdda. Kanske är danskarna bara trötta på sävligheten och att konkreta resultat uteblir.
I så fall vore alla överens och förutsättningarna för samarbete de bästa.
