Kort sagt: Både Sverige och Danmark är på väg med nya innovationsstrategier, men utan tydlig samverkan. Danmark kämpar med harmonisering av systemen och röjer upp bland en mängd småaktörer. Samma problem finns på andra sidan Öresund, även om Sverige i högre grad ser ut att fortsatt arbeta med flera stödinstitutioner.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Om tjugo företag får stöd till innovation, kan de skapa innovation just tills dess att stödet tar slut. Men hur är det med alla de andra företagen — och den breda innovationen ute i näringslivet?
De frågorna ställer man sig just nu i Danmark, där sista handen håller på att läggas vid en ny, omfattande innovationsstrategi. Hur kan vi skapa efterfrågan på innovation, istället för att göra konstgjord andning med direkta stödinsatser?
Frågeställningen är i lika hög grad aktuell i Sverige, där en slutlig strategi presenterades på torsdagen.
De senaste åren har Danmark plågats av den näst lägsta produktivitetstillväxten i hela OECD-området. Det har spillts allför mycket pengar på ineffektivt innovationsstöd. Danmark är bland de länder som i förhållande till BNP investerar mest i innovation, men satsningarna ger dålig avkastning. Det framgår av en rapport från European Research Area Committee, beställd av regeringen själv.
Tiden håller på att rinna ut för de traditionella stödsystemen, i båda länderna. När stödet slutar följer nämligen ett rungande tomrum. Även om man utvecklat nya teknologier eller processer står den fria marknaden inte alltid redo att ta emot resultaten och omsätta dem till nya affärer.
Danmarks utbildnings- och innovationsminister Morten Østergaard har liksom näringsminister Ole Sohn lagt sig platt och erkänt att det efter ett tiotal år med mindre lyckade innovationsstrategier är hög tid att pröva något nytt. Innan nyår ska regeringen lägga fram en plan för att lyfta innovationsarbetet.
Inte minst de offentliga inköparna kommer i långt större utsträckning att få använda budgeten till att pressa fram innovationer. Det finns åtskilliga exempel, speciellt inom sjukvården, på att man prioriterar billigare produkter som inte alltid är bäst och mest ekonomiska på sikt.
Därtill finns en förbisedd hämsko på innovationen i både Danmark och Sverige.
En innovationsansvarig minister är inte ansvarig för innovation inom exempelvis sjukvården eller kommunerna. Innovation på tvärs över sektorer betyder därför maktkamp, om inte alla aktörer är med i arbetet. Det gäller att få till samverkan mellan forskningsinstitutioner och företag, gentemot departement, kommuner och regioner.
Både Danmark och Sverige står med problemet att gränserna måste brytas ner så att de ansvariga ministrarna kan skapa innovation inom långt fler områden än de har auktoritet över i dag. Istället bromsar ofruktbara särintressen nytänkandet.
Vi sitter i samma båt. Därför är det anmärkningsvärt att det i arbetet med innovationsstrategierna saknas Öresundsperspektiv. Det är upplagt för att koordinera arbetet eftersom båda länderna behöver samma medicin. Dessutom har både Sverige och Danmark fokus på kunskapsbolag inom IT, life science och miljöteknik.
Øresundskomiteen har uppmärksammat bristen på samarbete i ett brev till de danska ministrarna, men ingen har lagt märke till det. Det är ett tecken på att innovationsstrategier blivit ett abstrakt ärende som ingen politiker har för avsikt att göra konkret med tillräcklig genomslagskraft i varken den överordnade politiken eller i allmänhetens medvetande.
Det borde annars vara enkelt nog. Innovation är bland våra största utmaningar. Till syvende och sist handlar det om att skapa nya jobb.
Klik her for at se dansk version af analysen
