Kort sagt: Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde året med att utdela en symbolisk örfil till alla Öresundsmedborgare som satt sitt hopp att regeringen ska riva gränshindren i regionen.
Det är naivt att tro på några mer radikala förändringar, menar Reinfeldt. Skillnaderna är tvärtom av godo för regionens utveckling, eftersom de ökar rörligheten över Sundet.
Av Thomas Frostberg
På en teoretisk, närmast hyperakademisk, nivå har Fredrik Reinfeldt rätt i sak. Skillnaderna mellan Sverige och Danmark driver fram mer av pendling, shoppingresor etc. Men han gör en rejäl tankevurpa i den stora nyårsintervjun, där han försöker sig på ett nyspråk där skillnader” och “gränshinder” döps om till “möjligheter”.
“Människans rörlighet präglas av att det finns möjligheter”, säger Reinfeldt bland annat, i intervjun som publicerades i Sydsvenskan den 2 januari.
Visst är det så, så länge möjligheter också betyder just möjligheter. Men om möjligheter är synonymt med bibehållna hinder – så som Reinfeldt tycks mena – blir innebörden av statsministerns nyårsbudskap lätt absurd.
Felet som Fredrik Reinfeldt gör är att klumpa ihop alla skillnader mellan Sverige och Danmark, medan det i praktiken finns skillnader av två slag. Vissa av dem driver garanterat på Öresundstrafiken, till exempel löne- och prisskillnader. Andra har rakt motsatt effekt, bland annat skillnader i skatte- och socialförsäkringssystem. De senare kallas av alla, utom då möjligen Reinfeldt, för gränshinder.
För en vanlig Öresundsmedborgare är det självklart att man väger plus och minus för att komma fram till ett beslut, oavsett om det gäller en enkel inköpsresa eller ett mer drastiskt steg som att byta jobb eller boendeland.
Det intressanta är att i en sådan sammanställning av plus och minus präglas de negativa faktorerna av saker som politikerna är ansvariga för och därmed kan förändra. Det hjälper inte om danska arbetsgivare betalar bättre eller om bilar och bostäder är billigare i Sverige, så länge de politiskt beslutade systemen innehåller fler hinder än hinderbanan på ett träningsläger för elitsoldater.
Sveriges Öresundsminister Cristina Husmark Pehrsson försökte under förra året envist lyfta fram framgångarna i kampen mot barriärerna i regionen. En katalog över de åtgärder hon är mest stolt över går att läsa här: http://lavesson.blogspot.com/2009/01/det-hnder-saker-i-resundsregionen.html
Men faktum är att det mesta återstår att göra – trots att den nya Öresundsministern gick ut hårt efter valsegern 2006 med löften om att den borgerliga alliansen skulle fixa det som socialdemokraterna misslyckats med.
Bakom kulisserna är stämningarna inte lika positiva. Flera personer i kretsen kring Husmark Pehrsson vittnar om stor frustration över att regeringskollegorna inte bryr sig mer om Öresundsfrågorna. Därför kommer Reinfeldts utspel om att barriärerna ska bli kvar som ett slag i ansiktet på alla som kämpar för att göra det lite lättare att röra sig fritt i Öresundsregionen.
Slaget träffar också indirekt hans egen Öresundsminister. Hur ska Cristina Husmark Pehrsson med övertygelse kunna förhandla med motsträviga danskar om förändringar i systemen, nu när hennes statsminister sagt att hindren ska ses som möjligheter?
Inte nog med att Fredrik Reinfeldt verkar dåligt insatt i Öresundsproblematiken – utspelet kommer på tröskeln till det år då Sverige tar över ordförandeskapet i EU. Det hade varit rimligt att förvänta sig betydligt mer visionära tankegångar om det gränslösa Europa, med Sverige och Danmark som föregångare.
Den enda rimliga lösningen i långa loppet kräver att regeringarna i Sverige och Danmark tänker utanför boxen. Eftersom det inte är realistiskt att få ett helt enhetligt system för skatter och socialförsäkringar i Öresundsregionen – på den punkten har i alla fall Reinfeldt rätt – blir slutsatsen att medborgarna måste kunna välja vilket system de vill tillhöra. Bo i Sverige och skatta i Danmark. Jobba i Danmark och skatta i Sverige. Politikerna bestämmer fortsatt över systemen, men medborgarna väljer vilket av de två de vill tillhöra.
Det går redan att höra protesterna från politiskt håll. “Men då kan ju folk spela ut systemen mot varandra och välja det som är mest förmånligt!”
Just det – och de politiska systemen i Sverige och Danmark skulle bara må bra av att utsättas för lite ömsesidig konkurrens. Kanske kan regeringarna till och med lära lite av varandra på kuppen?
Men framför allt – först då kan olikheterna i systemen bli till möjligheter. Precis som Fredrik Reinfeldt önskar sig. Sätt igång och jobba, Fredrik!
