Hovnarren hade en gång i tiden en viktig roll i att styra ett kungarike. Han kunde inlindat i skämt säga sanningen till monarken. En smart sådan lyssnade när han för en gångs skull fick höra hur saker verkligen låg till. En korkad fattade inte skämtet. En mitt emellan halshögg sin stackars narr.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus gycklare
I nådens år 2020 heter hovnarren Jonas Gardell och om myndigheter och politiker nu faktiskt lyssnar på honom och låter oss ha event igen så är näringslivet skyldigt den argsinte komikern ett stort tack. Företagen har regeringen inte ägnat en tanke när den övervägt hur många som får samlas utan att räknas som smittfara.
Kulturen och idrotten har åtminstone blivit omnämnda, även om det varit svårt att förstå logiken bakom att lika många personer ska få släppas in på Friends Arena som på Rapidus kontor. Den ena är aningen större än den andra. Men hur beroende näringslivet är av sina konferenser och events verkar inte ha gått fram alls. Man får inte nya kontakter eller ny input genom att sitta på kontoret, inte ens om man tittar på en livestreamad konferens. (Eller låtsas…)
Hur gärna jag än skulle skylla allt på regeringen och myndigheterna så vore det faktiskt orättvist. Näringslivet har till stor del sig självt att skylla. Det svenska och skånska näringslivet är som helhet så välartat och så fokuserat på sitt eget att det sällan eller aldrig gör väsen av sig, särskilt inte offentligt.
Det är talande att det var Jonas Gardell som röt till, inte någon av finansmännen med samma efternamn. När svenska företagsledare har åsikter om politiken så förs de fram mellan fyra ögon, i slutna rum, via lobbyister, genom Svenskt Näringsliv… vilka omvägar som helst för att inte störa grannarna och ta fajten så alla ser det.
I längden är den väluppfostrade lågmäldheten livsfarlig. Om inte de stora företagsledarna tar ton, hur ska de små våga? Även om de som är direkt drabbade och orädda för att säga vad de tycker (låt oss kalla dem Monica Thomasson och Erik Robertson… två namn helt på måfå) tar till orda så ignoreras de om inte topp 20-vd-arna skulle nicka instämmande – när någon ser dem.
Etablerade mediers självvalda funktion under pandemin som hejaklacksledare åt regeringen och Folkhälsomyndigheten har förstås inte heller hjälpt. Men det vill jag inte tänka mer på, det gör mig lika arg som AIK:s ickeexisterande anfallsspel. (Det vill säga, topp tunnor rasande.)
Kumpanen Keld Broksø har efterlyst civil olydnad bland arrangörer som en lösning. Kanske i Danmark, den svenska nationalsporten är att knyta handen i byxfickan och möjligtvis gnälla på Twitter där man har hela åtta följare inklusive sina egna trollkonton.
Men till och med snälla svenska arrangörer har gränser, särskilt när regeringen nu två gånger retats om att höja de förhatliga 50 personerna. Först till 100 (det bidde ingenting, hade Mäster Skräddare sagt) och nu till 500. Om inte något verkligen händer den 8 oktober som utlovat så visar det sig snart att svenskar må vara kassa på civil olydnad, men oerhört begåvade när det gäller att småfiffla, märka ord och vara hycklare.
Rapidus kommer dock inte att vara en av dem. Vi är i startgroparna och väntar på att höra skottet så vi får springa, precis som alla andra. Men vi tänker inte tjuvstarta. Tillsammans med våra partners respekterar vi myndigheternas regler – även när vi tycker att reglerna är idiotiska.
Får vi inte börja springa den 8 oktober så får vi hoppas på den arga hovnarren igen. Om det nu är för mycket att hoppas på att näringslivsprofilerna ska börja försvara sig själva.
