När blir det som vanligt igen? Så har vi tjatat i ett halvår. Svaret är enkelt: Det blir det inte. De företag som sitter och väntar på att världen ska bli normal (nåja) eller att någon annan ska fixa deras problem åt dem kan lika gärna skicka in konkursansökan. De smarta och kaxiga har redan satt fart igen och förväntar sig att den nya världen ska anpassa sig efter dem.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus tjuvstartare
Kumpanen Keld Broksø fick ett mindre utbrott över den danska budgetpropositionen här för en vecka sedan. Jag skulle kunna få detsamma över den svenska, när det nu släpps en bit här och en bit där som om den vore världens tråkigaste adventskalender. Men varför skulle jag orka? Regeringen sitter och stirrar på de 73 budord de släpat ned på stentavlor från berget Rosenbad och bränner andras pengar som aldrig förr. Gäsp. Vi kallar det en vanlig torsdag.
Det svenska och skånska näringslivet klarar sig ändå bättre utan klåfingriga ingrepp från politiker som gör en stor sak av att de lyckats köpa en korv med bröd på egen hand. Även när det är väl menat (såvitt vi kan misstänka) så blir resultatet mest en sabla röra. Se bara på vårens panikinsatser som mest ledde till att the usual suspects som varje år åker ut i andra chansen i Melodifestivalen fick en hög skattepengar. (Skönt, nu kan jag sova igen när jag vet att de har råd med nya kostymer från Buttericks.)
Bland dem som ska skapa intäkterna som kan användas till nya finurliga utgifter, exempelvis en nationell samordnare som nationellt samordnar alla andra nationella samordnare, börjar det jobbas igen. Några slutade förstås aldrig, ni som läser Rapidus vet att det var många av de små smarta snabba företagen som anpassade sig blixtsnabbt till pandemitiden. Men nu lossnar det på allvar – för de som vågar.
Qgroup shoppar företag, Spotlight börsnoterar sig med en teckningsgrad på 1.800 procent (en siffra som sällan hörs när det inte handlar om sms-låneräntor) och byggjätten Woody tecknar avtal med en skånsk tjänsteleverantör efter en annan. Detta på bara en vecka.
Woodys satsning på e-handel är extra intressant. Byggbranschen är tillsammans med delar av offentlig sektor sist med att digitalisera. Det har inte behövts när varenda människa som äger en hammare varit upptagen i flera år. Nu plötsligt ifrågasätts om kontoren som stått tomma i månader verkligen behövs alls. Då måste även den branschen in i åtminstone 2000-talet.
Vill den offentliga sektorn verkligen hjälpa näringslivet så sker det bäst genom att skynda på lika nödvändiga investeringar och digitaliseringar av verksamheten, inte minst av skolorna där det vore nyttigt om tekniken användes till något annat än att smygspela Candy Crush.
Det skulle skapa jobb i det privata näringslivet, till skillnad från alla kommuners kryptiska faktureringssystem som bara skapar obetalt merjobb för de som dristar sig att försöka få betalt för sitt arbete. Och det skulle komma alla till gagn, inte bara den intresseorganisation som lyckats skaffa sig en egen punkt bland de 73. Eller den kändisföretagare som har tillräckligt många följare på Instagram för att skrämma trendkänsliga ministrar. (Hej Jonas Gardell och Tareq Taylor!)
I väntan på detta är det faktiskt bara att kavla upp ärmarna och jobba. Inte som vanligt, för det är inte som vanligt och det kommer aldrig att bli som vanligt heller. Det hysteriska affärsresandet och de strikta kontorstiderna hade redan överlevt sig själva, det finns ingen anledning för dem att komma tillbaka. Digitaliseringen var redan ett faktum innan coronapandemin, men omställningen skyndades på än mer.
Samtidigt som de små smarta och snabba – de typiska Rapidusföretagen alltså – börjat springa gör många av de riktigt stora fortfarande ingenting, mer än att möjligtvis avskeda anställda och se till att omstarten kommer ännu senare och blir ännu svårare.
De som fortsätter i den stilen kommer lära sig – för sent – att det inte bara är döda fiskar som flyter med strömmen. Det gäller blåvalar också.
