Krönika av Gunnar Wrede, Rapidus chefredaktör
Den svaga svenska kronan har medfört att eurodebatten åter har blossat upp. Förespråkarna och kritikerna ser dock ut att stå lika långt från varandra som för 20 år sedan. Men det finns en medelväg – gör som danskarna.
Folkomröstningen om euron skedde den 14 september 2003. Nej-sidan fick 56 procent där de tyngsta argumenten var att Europa är en alltför heterogen samling länder ekonomiskt för att kunna hålla en gemensam valuta, samt att Sverige historiskt gynnats av att kunna sänka sin växelkurs då och då, och på så sätt stödja exportindustrin. På samma vis som Sverige stått vid sidan av Europa genom en säkerhetspolitisk neutralitet, skulle vi vara ekonomiskt neutrala. Underförstått var även att här fanns utsikter för Sverige att ha lägre räntor än euroområdet, eftersom Sverige var världsbäst på nästan allt.
Ja-sidan hävdade att nyckeln till framtida välstånd var den inre marknaden i Europa där varor, tjänster, kapital och arbetskraft kan flöda fritt över gränserna. Lite som visionen för Öresundsregionen, fast större. En gemensam valuta skulle underlätta detta väsentligt. Euron skulle dessutom bli en stark världsvaluta vid sidan av den amerikanska dollarn. Om Sverige anslöt sig skulle vi släppas in i värmen. (I linje med dessa argument var många ja-sägare även förespråkare för en Nato-anslutning.)
Efter 20 år med euron kan vi konstatera att båda sidor fick rätt, fast på olika sätt. Ländernas ekonomier var alltför olika. Euron visade sig, i samband med finanskrisen 2008, bli ett solidaritetsprojekt med de länder som hade sämre ekonomi – Grekland, Spanien, Italien. De som fick betala för medelhavets slöseri med lånefinansierade låga pensionsåldrar var länderna i norr, framför allt Tyskland. De svaga länderna var verkligen i värmen, precis som ja-sidan förutspått, och blev räddade från statsfinansiell konkurs.
Sverige slapp till stor del vara med och betala för detta, vilket nej-röstarna inte var sena att påpeka under krisåren.
Samtidigt har globaliseringen medfört en sjunkande inflation, och därmed ränteläge, under 20 års tid. Här har Sveriges Riksbank och den europeiska centralbanken, ECB, haft ungefär samma förutsättningar och ungefär samma ränteläge. Fram till nyligen var allt frid och fröjd.
Men så kom inflationen. Och så började allt fler sucka över att en euro inte kostar 10 kronor utan 11. Och ännu värre (ur ett nationellt och skånskt värdighetsperspektiv) att den danska kronan kostar 1,50.
Inflationen är alltså till stor del importerad, eftersom importerade varor blir dyrare med den usla svenska växelkursen. Nu lyfts samma röster som för 20 år sedan, att Sverige måste in i värmen.
Trots att Sverige har haft ungefär samma ränta som ECB i 20 år, (se diagram), har kronan sakta men säkert fallit i värde hela tiden. Det har gått långsamt och smygande, för tio år sedan kostade en euro 8 kronor. Det är inte förrän nu bägaren runnit över i opinionen. Den svenska kronan är en barkbit på ett gungande hav, säger man.
Visst är det ett stort steg att överge en flerhundraårig valuta, typ oåterkalleligt dessutom. Men här finns en medelväg som danskarna har gått hela tiden.
Danmark har kvar sin krona, men är fortfarande med i det valutasamarbete som fanns i Europa före euron, det som nu heter ERM 2. Det är bara Danmark och Bulgarien som är med nu för tiden.
ERM 2 går ut på att ha fast växelkurs mot euron. Verktygen för det är att den nationella räntan skuggar ECB:s ränta och vid fluktuationer sker valutajusterande interventioner. Detta är en avgörande orsak till att den svenska kronan halkat efter den danska.
Så för ängsliga svenskar, som inte vågar göra något utan en tvåårig utredning först, är mitt tips detta:
Gör som danskarna. Gå med i ERM 2. Känn efter hur det känns i några år. Kronan blir kvar och kanske slutar vi att bli fattigare. Vi kan alltid hoppa av om vi skulle bli världsbäst på nästan allt igen.
