Börskursen lever sitt eget liv. Det kvittar hur hemsk världen utanför tabellerna kan te sig, börsen bryr sig bara om börsen. Inflation är ett större hot än en wannabe-tsar som kan starta världskrig för att det känns tsar-igt att göra. Räntehöjningar är värre än kärnvapen. I denna monumentala cynism finns en inre logik som i förlängningen är till nytta för näringslivet. Men kan vara förödande för enskilda bolag.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus lågriskkapitalist
Högre inflation och högre räntor är det värsta börsen vet. Det väcker konkurrenter som legat i dvala likt skräckmästaren HP Lovecrafts uråldriga rymdmonster. Räntefonderna har slumrat minst lika länge som Lovecrafts Cthulhu och kan skapa samma mängd kaos när de till sist vaknar till liv och blir ett rimligt alternativ (åtminstone för oss fega småsparare).
Alla år av minusräntor har skapat en konstant rea på pengar som i sin tur har dopat börsen. Det är klart att det är positivt för näringslivet att det är lätt för tillväxtbolagen att få riskkapital. Men det är inte enbart positivt i det långa loppet. Börsnoteringarna och kapitalanskaffningarna i allmänhet har historiskt sett en darwinistisk funktion som gått förlorad i de ständiga överteckningarnas tidsålder.
Järtecknen har funnits i skyn länge nu. En snabb titt på life science-bolagens noteringar under 2021 signalerade att festen var på väg att ta slut. Även när noteringsemissionerna blev full- eller övertecknade så fick de första börsdagarna regalskeppet Vasa att verka vara en triumffärd vid jämförelse (jag ber att få tacka Lars von Trier och salig Ernst Hugo Järegård för denna briljanta liknelse).
Att det just var life science som började svaja först är inte så konstigt. Branschen är i det närmaste binär eftersom företagen antingen blir supersuccéer eller totalfloppar. Det är helt beroende på vilka resultat som de svindyra studierna – som tvingar fram börsnoteringarna eller uppköpen – i slutändan visar. Den mycket eventuella succén ligger dessutom många år i framtiden (om det är något som börsen är lika mycket som den är cynisk så är det rastlös).
Nästa skakning var flera stora börsnoteringar som fick ställas in. Mest anmärkningsvärd – och mystisk – var fintechbolaget Rocker i oktober i fjol. Börsklockan höll på att smörjas upp (eller vad man nu gör med en gammal klocka, jag är inte Quasimodo) när noteringen ställdes in trots att erbjudandet fulltecknats första dagen. Gemensamt för de som aldrig nådde börsen är skyhöga emissionskostnader och en bolagsvärdering som krävde fortsatta börsrekord för att bli en bra affär för någon köpare.
Någonstans där började rabatterna på pengar alltså ta slut, trots att räntorna höll sig på mattan. Att som Rocker betala över 20 procent av en notering i emissionskostnad påminner mer om att låna pengar av Don Corleone än att göra ett klipp på rean.
För enstaka bolag har det alltså redan blivit svårare att få in finansiering. Alla väntar på alla och stirrar efter minsta blinkning, ungefär som i slutet av ”Den gode, den onde, den fule”, förutom att vi inte vet vem som är vem i sammanhanget. Men var så säkra, alla bolag som gjort sig förtjänta av det kommer att få sina pengar, lika säkert som Clintans ”gode” (nåja) Blondie kan rida mot horisonten med sin del av guldskatten nästa gång också. Det finns alltid pengar för bra bolag, även om det kan ta längre tid ibland.
De som drar det allra kortaste strået och blir kvar utan pengar som Lee Van Cleefs Angel Eyes är till stora delar de bolag som inte gjort sig förtjänta av dem till att börja med, utan som gjort nyemissioner till den viktigaste delen av verksamheten.
Resten av marknaden klarar sig minst lika bra utan dem.
