Ge mig frihet eller ge mig döden, sägs Virginias guvernör Patrick Henry ha avslutat ett tal 1775 där han krävde att kolonin skulle frigöra sig från Storbritannien. Nästan 250 år senare nöjer sig dagens liberaler med att småsurt kräva ”Ge mig frihet eller ge mig ännu fler coronarestriktioner”.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus Braveheartimitatör
Med all respekt för vårdpersonal som sliter hårt. Och med all respekt för alla som drabbats av covid-19, direkt eller indirekt. Men ska vi alla fortsätta ha just respekt för restriktioner så får de vara en gnutta genomtänkta också. Även om det är valår går det inte att lura i oss vad som helst efter två år med pandemiåtgärder.
Någon gång i framtiden kommer dagens unga nostalgiskt att berätta om hur hela familjen samlades vid linjär-tv för att höra veckans restriktioner och få en rejäl utskällning av någon regeringsföreträdare. På folkfestskalan är det någonstans mellan mina egna barndomsminnen av Arne Weise på julafton och vartenda hockey-VM då Sverige fick stryk av Sovjet med 14-1 (tröstmålet kom i tredje perioden efter att Tretjak somnade i den sovjetiska kassen och belönades med Bragdguldet).
Kanske är det känslan av modern tradition som gör att regeringen verkar tro sig komma undan med vad som helst. Smittspridningen ökar. Illa. Så det blir nya restriktioner. Illa. För att det är säsongsinfluensa nu också. Illa, men… ursäkta, det är säsongsinfluensa varje år. Pandemilagarna gäller just pandemin, inte alla sjukdomar som belastar sjukvården – men som nu även har vissa inslag av pandemi.
Det är lätt att förstå att de första besluten om pandemihantering för snart två år sedan var en blandning av panik och handlingsförlamning. Tyvärr tycks den totala bristen av strategi i början av hanteringen ha bytts ut mot att prova alla tänkbara strategier samtidigt. Ena veckan gäller covidpass. Nästa vecka är de lika ute som manchesterjeans och vi ska stänga ned allting igen. Särskilt viktigt är det att ta död på de sista överlevande restaurangerna, eftersom viruset börjar smitta på riktigt efter klockan 23.00.
Är jag bara gnällig för att Rapidus inte kan ha sin 22-årsfest den 24 januari? Nej, inte bara därför (Sabatons Malmöspelning har ju flyttats framåt igen). Lita på mig, Rapidus kommer ha en sjuhelvetes fest för både 21-årsdagen och 22-årsdagen och för Årets Rapidusföretag och Förra Årets Rapidusföretag (alltså Spiideo). Förr eller senare. För så många som möjligt.
Till dess följer vi förstås alla rekommendationer och restriktioner, men för min egen del sker det allt mer motvilligt. Smittspridning i all ära, men hur farlig smittan är borde i rimlighetens namn räknas in också. Det kan inte vara regeringens jobb att skydda undersåtarna mot allting som kan vara farligt (även om den gör sitt bästa för att ingen ska ha råd att köra bil) och skapa en befolkning inlindad i skumplast som bara får gå utanför dörren vart fjärde år för att rösta – om de röstar rätt, vill säga, annars kan de stanna hemma.
När mutationerna är nere i farlighetsnivå som en vanlig flunsa är det dags att behandla dem som en vanlig flunsa också. Om sjukvården går på knäna så skulle det gå utmärkt att rusta upp sjukvården på bekostnad några dussin samordnare och besynnerliga myndigheter vars funktion tycks vara att samordna samordnare och vara kontrollmyndighet för andra myndigheter.
Men det är valår. Det innebär att regeringen måste verka handlingskraftig och vara alla goda gåvors givare samtidigt som det är bra att behålla pengar i kassan för panikartade vallöften som i värsta fall kan behöva förverkligas också.
Oppositionen är föga förvånande inställd på att opponera sig. Mot ungefär allting utom covidrestriktioner, verkar det som. Skulle den ändå kritisera regeringen så är det för att den inte ställer in tillräckligt mycket frihet. Det där med liberalism var tydligen inte så noga när man tänker efter. Patrick Henry hade varit måttligt imponerad.
