Kort sagt: Coronan har i stort sett kvävt kulturlivet. Det räcker inte längre med konstgjord andning i form av statliga stödpaket. Näringslivet håller på att vakna upp – regionens kultur och näringsliv är förutsättningar för varandra. Dansk Erhverv tar täten och väntar nu på resten av näringslivet.
Av Keld Broksø, Rapidus Köpenhamnsredaktör
Arbetsgivarorganisationen Dansk Erhverv fick tillväxtfilosoferna att spärra upp ögonen när de i september fick något så icke-affärsmässigt som en museidirektör i styrelsen. Med Ulla Tofte från sjöfartsmuseet i Helsingør säkrade för första gången en museichefs plats i styrelsen. Dansk Erhverv har under coronapandemin fått flera medlemmar från kulturbranschen.
Kanske hjälper det att deras nuvarande vd Brian Mikkelsen, tidigare dansk kulturminister, är väl bekantad med kulturlivet. Han understryker att Dansk Erhverv ser kultur och näringsliv som förutsättningar för varandra. De har upprättat ett kulturnätverk som samlar kunskap om kulturbranschen och bidrar till politiskt lobbyarbete för den.
Man kan kanske pressa den danska socialdemokratin, vars kulturminister Joy Mogensen ännu inte bidragit till någon krislösning. Problemet är att Dansk Erhvervs upptäckt av kultur som tillväxtbärare står helt ensam. Det finns helt enkelt förbisedda tillväxtparametrar i ett lopp mellan näringsliv och kultur. Det handlar om balans mellan arbete och privatliv – alltså att anställda i närområdet får upplevelser som gör livet mer intressant och därmed mer produktivt.
Detta leder oss vidare till rekrytering, där just kultur (och skandinavisk livsstil) nämns i undersökningar som avgörande för att regionen ska locka högutbildad arbetskraft – även från utlandet. Slutligen handlar det om näringslivets profilering, som genom att sponsra kulturevenemang får ett mycket mer intressant och brett tilltalande varumärke än i annan enkel reklam.
Exempel kan nämnas som Tuborg som sponsrar Roskilde Festival, Mærsk som sponsrat hela Köpenhamns Opera och Carlsberg, som har etablerat och fortsätter stötta det fantastiska museet Glyptoteket i Köpenhamn. Slutligen Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, som har många års erfarenhet av sponsoravtal som enligt museet ”skapar värde för det enskilda företaget såväl som för museet.” Vi ska alltså inte uppfinna något nytt.
Allt handlar om att corona gjort det nödvändigt för företag att delta i mycket mer kulturevenemang än förr. Också tvärs över sundet. Bara det faktum att 21 procent av svenska musiker lämnat branschen eller överväger att göra det, enligt SVT Nyheter, visar att en räddningsaktion behövs. Inte bara för varumärkesbyggandet via kultur, utan också för att kulturlivet skapar affärsnätverk på nya ställen. Både Roskilde och heavy metal-festivalen Copenhell hade fram till 2019 riktade näringslivsevent för företag, kunder och kontakter. Att gå på en konsert (eller match) är inte bara ett nöje. Nu är det också ett nätverkande. Av samma anledning har näringslivsföreningar skjutit upp som svampar ur jorden i alla större sportklubbar.
Ja, delar av näringslivet kämpar nu för sin överlevnad, men det gäller långt ifrån alla. Det finns utrymme att prioritera kulturen. Den är för svår att bygga upp igen om den försvinner. Vi måste därför också dra nytta av goda kontakter över sundet – som de många danska kulturcheferna i Sydsverige:
Kitte Wagner är chef för Malmö Stadsteater. Maria Frej är chef för konserthuset Malmö Live. Kirse Junge-Stevnsborg är chef på Malmö Konstmuseum. Ditte Maria Bjerg är rektor på Teaterhögskolan. Gitte Grønfeld Wille är chef för kulturförvaltningen i Region Skåne och Michael Bojesen är chef för Malmö Opera. Kom inte och säg att det är omöjligt med kulturkontakter över sundet när näringslivet måste hjälpa till att rädda kulturlivet – i slutändan för att rädda sig självt.
