Kort sagt: Bland egenföretagare har den ultimata statussymbolen inte varit en Porsche Cayenne (som regeringen verkar tro) utan att ha råd att ta semester. Då har man lyckats. I år är det annorlunda. Nu är det status att inte kunna ta semester, det betyder faktiskt att man har kunder kvar, eller åtminstone börjar få in några igen. Att sitta själv på Rapidus över sommaren är alltså rena lyxen. (Försöker jag övertyga mig själv om.)
Av Niclas Lindstrand, Rapidus enmansredaktion i sommar
Medan statsmakterna i sin oändliga visdom bestämt sig för att utan krav på motprestation skicka skattepengar till miljonärer vars cv består av att bli utslagna i andra chansen i Eurovisionen, så har de riktigt små företagen inte fått ett smack. Permitterar man sig själv så ryker den lilla inkomst man har – tillsammans med möjligheterna att skaffa en i framtiden.
De statliga pengarna som står till förfogande för bankerna hjälper inte heller. Banker är för smarta för att låna ut pengar till någon vars säkerhet består av en fem år gammal släpbar dator, ett skrivbord från Myrorna och en omfattande samling begagnade (men fullt återanvändningsbara) gem i varierande storlek och färg. Dessutom envisas banker med att vilja ha tillbaka sina pengar förr eller senare, vilket gör lösningen ännu mindre attraktiv.
Så om våren var tung för stora företag är det inget emot hur den var för oss småttingar. Regelverket är snillrikt och ondskefullt konstruerat som ett Moment 22 som hade imponerat på begreppets skapare Joseph Heller medan hans hjälte (nåja) Yossarian tyckt att det inte var så illa i armén ändå. Han kunde ju ha varit svensk småföretagare.
Är jag gnällig? Jajemen. Och för en gångs skull med all rätt. Konkursstatistiken sköt omgående i höjden för ensamföretagare, tätt följd av arbetslöshetsstatistiken. Var nionde skåning i arbetsför ålder är arbetslös i dag. Lägg till alla som på olika finurliga sätt inte räknas som arbetslösa, till exempel egenföretagare som inte kan fakturera en spänn men som inte vill lägga ned företaget för att få en (mycket eventuell) a-kassa riktigt än.
Alla kan inte börja göra statliga utredningar (hoppas jag) eller bli kommunala samordnare med ansvar att samordna alla andra samordnare. Ska inte systemet kollapsa så måste det bli lättare att starta företag och kunna leva på sitt företagande. Det handlar inte om storleken på aktiekapitalet, som tidigare nämnda statsmakter verkar ha drömt ihop, utan om den totala bristen på trygghet. Om jag behöver förklara den mer i detalj för dig så är du troligen ett nättroll som copy-pastar ”Företagen har ändå så mycket pengar” på Twitter hundra gånger om dagen och såna läser väl ändå inte Rapidus.
Större tillgång på offentligt riskkapital vore en del av lösningen. Att ge upp ägande mot trygghet ingår i ekvationen. Men den fungerar dåligt för tjänstesektorn, där den egna kompetensen är huvudtillgången. (Ingen verkar vilja investera i att jag kan rabbla b-sidorna på alla KISS-singlar i sömnen och därmed känns en sommar på Rapidus ännu tryggare.)
Så ännu viktigare när nu ändå den heliga och hatade LAS ska ses över: Gör det möjligt att kombinera a-kassa och egenföretagande. Bra affärsidéer ger sällan så mycket pengar dag ett så att man vågar tacka nej till den enda inkomst man har. Bara att kunna starta upp företaget en dag i veckan och behålla ersättningen de andra fyra (innan man vant sig vid att veckan har sju arbetsdagar som egenföretagare) vore hjälpsamt.
Tills dess får egenföretagarna leva med att glädjestrålande berätta för varandra att de inte tar semester i år för att de faktiskt fått in några kunder igen och därmed kan betala sina skyhöga egenavgifter. Företagen har ju ändå så mycket pengar. Det har jag läst på Twitter. Och i statsbudgeten.
