Kort sagt: Stig av tåget i Helsingborg och det första du hör är folk som pratar om Öresundskraft. Försäljningen av det kommunala energibolaget är det ständiga samtalsämnet, nu när HIF klarat sig kvar i Allsvenskan (ett tag). Med all rätt. Om bolaget säljs i stället för att slås ihop med ett annat kommunalt energibolag så blir det rena guldruschen i branschen. Alla bolag står nu inför två val: att köpa eller köpas.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus chefredaktör
Avregleringen 1996 gjorde att var och varannan mjölkpall skulle ha ett eget energibolag. I skrivande stund finns det 143 elbolag att välja mellan. De allra flesta är kommunala och har äckligt glada säljare som bestämmer sig för att ringa just mig precis när AIK fått straff med eller mot sig. Samtliga med argumentet att just de är billigast den här halvtimman.
Men tiderna förändras, som bekant. Det håller inte hur länge som helst för 143 bolag att enbart konkurrera med pris. Jättarna, som E.on, har börjat profilera sig mer som tjänsteföretag i klimatrörelsens spår. Plötsligt är de hysteriskt glada människornas argument inte längre att de är billigast, utan att de erbjuder precis så grön el som min plånbok tål och hellre hjälper till att minska elförbrukningen än att göra mitt slöseri billigare. De smartaste mätarna, den största mängden data och den bästa hjälpen för att installera egna solpaneler är de nya sätten att få mig att lyssna på dem, i stället för att se Sebastian Larsson lägga (eller orsaka) straffen.
Det kräver muskler. Eftersom 143 företag på samma marknad inte är rimligt har företagen börjat slås ihop, de kan mycket väl ha blivit 142 innan jag skrivit klart och 141 innan du läst färdigt. Kraftringen, som ägs av kommunerna i Lund, Lomma, Eslöv och Hörby, är ett fint exempel på hur ett energibolag kan växa snabbt genom en aggressiv fusionsstrategi – och fortsatt vara kommunalt.
Än så länge är priserna höga, bolagen tjänar fint med pengar och har välfyllda kassor. Men energibolagen står inför stora investeringar samtidigt som det skånska elnätet måste byggas ut för att åtgärda elbristen. (Detta trots att den påstås vara löst genom att Anders Ygeman hittat tre nya kraftkällor, som verkar ha legat i en byrålåda på departementet, för att lösa det problem vars existens han ivrigt förnekat.)
Uppköpen sker i dag genom att ett kommunalt energibolag slår ihop sig med ett annat, som Kraftringen gör över halva Skåne. Öresundskraft kan bryta den utvecklingen och ytterligare höja värdet för bolagen genom att nya intressenter som faktiskt betalat något kommer in i bilden. Om några veckor presenteras de budgivare som ligger bäst till och vad Rapidus erfar är det stora institutionella placerare som ligger bäst till, inte andra energibolag.
Det har rivit upp tillräckligt mycket känslor för att det ska bli en folkomröstning den 12 januari. (Det finaste exemplet på folkomröstningar om energifrågor är förstås kärnkraftsomröstningen 1980. Än i dag kan ingen förklara vad de tre linjerna Nja, Njä och Njo egentligen betydde, än mindre vilken som vann.)
Vad som än händer med Öresundskraft kan vi lita på att det följs väldigt noga av både andra kommuner, som äger mindre energibolag, och av investerare som gärna går in på marknaden. Kommunala energibolag kan inte växa hur mycket som helst, det sätter Kommunallagen stopp för. Alternativet att låta tiden stå stilla, eller helst gå baklänges, finns inte i någon folkomröstning än så länge.
