KOMMENTAR: Är Malmö ett mini-New York eller inte? Meningarna går isär i en ny bok där tolv namnkunniga personer tolkar dagsläget och spår framtiden 15 år framåt. Men vem ska ta ansvar för framtiden?
Det är PR-konsulten och författaren Mikael Sjöblom som tillsammans med Malmös tidigare näringslivsdirektör Pehr Andersson som gjort en intervjubok med titeln Tolv röster om Malmö 2040. Boken är delfinansierad av Malmö Förskönings- och Planteringsförening.
De tolv rösterna är en blandning av malmöiter och utomsocknes personer men som har en relation till staden. Tolv är de till antalet eftersom staden, enligt historieprofessor Roger Johansson, i flera sekler styrdes av ett råd om tolv personer som sammanträdde i rådhuset.
Boken tar ett helhetsgrepp och behandlar stadens utveckling från varvskris på 1970-talet, till i dag, och samtal om framtiden, med ämnen som kultur, arbetsmarknad, segregation, infrastruktur och näringsliv.
Behövs landmärken?
Bokens sista kapitel handlar om behovet av landmärken. Intressant nog nämns Turning Torso bara i förbigående. Har måhända Malmö bränt sig på det bygget? Det är ju inte ens den högsta byggnaden i landet längre. I stället nämns Stadion, Kronprinsen och projekt som inte blivit av, till exempel författaren Torbjörn Flygts förslag på ett stort akvarium, som nu danskarna byggt på andra sidan. Den blå planet och som svenskar vallfärdar till.
Öresundsbron nämns inte heller i det kapitlet, det gör den däremot i inledningen till kapitlet Malmö i dag. Återigen är det Torbjörn Flygt som talar:
”Bron kommunicerar hela tiden och på ett påtagligt sätt att det finns en väg från övriga världen till Malmö, och, inte minst, en väg bort”, säger han.
Kommer den gamla devisen aldrig att försvinna – att det bästa med Malmö är närheten till kontinenten? Är det Malmös öde och förbannelse att vara en mellanstation och förort till Köpenhamn? Kommer staden någonsin att vara något i sin egen rätt?
”Identitetsmässigt har Malmö gjort en dramatisk förflyttning under de senaste decennierna, från en klassisk industristad till en modern kunskapsstad, gått från en tråkig till en rolig stad.”
erik Renström
Så långt dysterhet och dåligt självförtroende. Men några lyfter fram positiva sidor. Linus Eriksson, vd för Öresundsbron:
”Jag älskar Malmö för dess oregelbundenhet och mångfald. Går man till en restaurang på Möllan är det tydligt – utan invandringen hade vi inte haft det rika utbudet. Där är staden inte segregerad, utan genuint blandad. Det är en fantastisk plats”, säger han.
Erik Renström, rektor på Lunds universitet säger det uppenbara om Malmös förändring från en bruksort till modern stad:
”Identitetsmässigt har Malmö gjort en dramatisk förflyttning under de senaste decennierna, från en klassisk industristad till en modern kunskapsstad, gått från en tråkig till en rolig stad.”
Mini-New York, eller inte?
De som ser Malmö som en smältdegel med ett vitalt kulturliv liknar staden vid ett mini-New York. Kanske är det Malmös framtida identitet att bygga vidare på? Men ironiskt nog citeras Malmösonen Timbuktus låt Malmö med textraden:
”Malmö, jag blir, för denna stad är unik, allting annat än fin. Malmö, du blir, aldrig New York och Paris, men du är min.”
Så vad blir det av Malmö 2040? Otydligt, tycker de intervjuade. Linus Eriksson efterlyser en vision som fanns på före detta KSO:n Illmar Repalus tid. Det var en vision som skapat dagens Malmö. Nu behövs en ny vision.
Vem ska ta ledarrollen?
Det talas om att någon i Malmö måste ta ledarrollen, segregationen måste lösas, staden måste skapa välstånd för alla, den haltande arbetsmarknaden måste lösas. De åsikterna känns inte speciellt nya. Och, det är alltid någon som måste ta ledarrollen, oklart vem.
Men Torbjörn Flygt är kanske något på spåret. Han säger att det är befriande att vi har slutat tala om bilden av Malmö, sett från utsidan:
”Vi skiter väl i vad de har för bild av oss i Gällivare, den bilden kommer att skapas av det Malmö som vi skapar. I stället för att hela tiden tänka att man ska börja med det yttre och sedan tro att vi som bor i Malmö ska gilla det. Det är en efterlängtad perspektivförändring. Staden har fått ett helt annat självförtroende.”
Fokus på bara Malmö stad missar målet
Undertecknad gör reflektionen att möjligen missar man målet om man ensidigt tittar på Malmö stad, begränsat till den kommunen. Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Lomma och Vellinge är på sätt och viss en enda stad med utspridda centrum.
Flera röster i boken gör gällande att regionen bör lära sig att tala med en röst och sluta konkurrera om till exempel infrastruktursatsningar.
Tänk också på att många som arbetar i ledande ställning i Malmö bor utanför kommunen, i de välbeställda bostadskommunerna Lomma och Vellinge. Anta en kommunsammanslagning – välmående Vellingebor som säger sig måna om Malmös framtid skulle sannolikt uppge ett ramaskri i protest.
Undertecknad gissar att inte jättemycket kommer hända i Malmö till 2040. Lite större, kanske lite bättre, fortsatt en jättetrevlig stad att arbeta och gå på restaurang i – men att ta bilen hem ifrån.
Gunnar Wrede
