Intet är som väntans tider. The waiting is the hardest part. Vi väntar på Godot. Waiting for the man. Para ihop citaten med skaparna Samuel Beckett, Tom Petty, Werner von Heidenstam och Velvet Underground bäst ni vill, vilket som eller allihop fungerar för att beskriva den absurda situationen på kapitalmarknaderna just nu när alla väntar på allt och alla.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus rastlöse rapportör
Som hälften skaraborgare och hälften göing är det sällan jag skulle anklaga någon annan för att vara girig, snarare lätt berömmande över att sparsamheten blivit en så stor dygd att den även gäller att samla på sig andras pengar. Men det kollektiva beteendet för (mer eller mindre) börsfähiga företag har på senare år blivit absurt när det gäller att klämma ut varenda spänn. Ebeneezer Scrooge och Joakim von Anka skulle vara imponerade.
Det första och dittills största tecknet på att den fleråriga noteringsfesten var på väg att ta slut kom i september i fjol. Skånskättade medicinteknikföretaget Occlutech retirerade från en övertecknad noteringsemission på First North, trots uppbackning från Fjärde AP-fonden och SEB Investment Management och Carnegie som (troligen välavlönad) fondkommissionär. I stället blev det en stor och fin riktad nyemission – men ingen notering. Mellan raderna gick det att ana en oro för att bli ännu ett medicinteknikföretag som störtdök vid notering och sedan fick svårt att ta in mer pengar till en lika hög värdering.
Här fanns det en lärdom. Någon av Apisopos alla fabler gick garanterat att tillämpa, som den med hunden som gapar efter mycket och mister hela stycket. Men få utvecklingsbolag med noteringspengar i blick lyssnar på 2.500 år gamla hundar. Därför fick vi inte någon gradvis nedkylning där bolag värderades bara en smula under en absolut toppnotering som kräver att börsen stiger medan erbjudandet ligger ute. I stället gick det från kokhett till iskallt med en chockerande hastighet som får kaffekannor i glas att spricka.
Även om det är lockande att skylla allt på wannabe-tsaren Vladimir så är det inte sant. Att inflationen började rusa hade föga med honom att göra, inte en elmarknad som var dysfunktionell i sitt beroende av väderkänslig produktion heller. Eller för den delen det väldigt svenska upplägget att ta ut så höga skatter på bränsle att en omvalssugen regering börjar dela ut bidrag för att folk ska ha råd att betala skatten. (Att gå över ån efter vatten är inte från Aisopos, uttrycket är passande nog lika svenskt som Pomperipossaskatten.)
Men allra mest handlade – och handlar – noteringsklimatets humörsvängning från en ständig vårkväll till en mörk tisdag i november om kortsiktighet och ren girighet från vissa av bolagen själva. Hellre än att få en historiskt hög nivå vid noteringsemissionen – men inte lika hög som för ett halvår sedan – så väntar man och blänger misstänksamt på både investerare och konkurrenter som i en onödig nyinspelning av slutet i “Den gode, den onde, den fule” någonsin. I stället för att acceptera att börsen ligger läge än för en halvår sedan riskerar alldeles för många att få ut ännu lägre summor när de verkligen måste ta in pengar. Eller rent av tar jätterisken att låta bolagets utveckling stanna av för att få ut sista procenten vid en notering.
Att Västra Hamnen Corporate Finance går mot strömmen och noterar sig själva i stället för andra bolag är därför välkommet, likt alla andra som tar steget och visar att den långsiktiga utvecklingen är viktigare än att få varenda spänn på en gång. De sistnämnda går att diskutera om de någonsin haft på börsen att göra – eller ens på marknaden. Det enda som krävs för ett bra bolag att bli finansierade är att släppa taget om plånboken och gå före, inte vänta tills det är trångt igen.
