68,7 miljarder dollar. Typ 624 miljarder kronor. Ganska exakt vad ett självständigt Skåne hade haft i BNP (under förutsättning att en skånsk Swexit inte skulle ha några som helst andra följder). Eller vad ett Activision Blizzard kostar att köpa om man har lite pengar över efter helgerna. Den som inte tar dataspelsbranschen på allvar nu måste vara tappad bakom minst två vagnar.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus spelman
Det slår aldrig fel. I snart 30 år har jag tjatat på läsare av olika mediekanaler att ta dataspel och dataspelare på allvar. (Och dessförinnan på mina föräldrar, men deras skepsis var mer förståelig.) Oftast med reaktionen att jag borde sluta skriva om leksaker.
På den stora liberala morgontidningen på Kungsholmen var jag med om att starta recensioner av dataspel – tre gånger – och lägga ned två av dem igen. (Den tredje gången la jag ned mig själv i stället.) På den mycket mindre och stockkonservativa morgontidningen i Skövde var det svårt att få in spelrecensioner, men att på ledarplats tjata om hur viktig gamingindustrin var för staden gick fint.
Och japp, jag tänker tjata på er tills jag inser att skåningarna är lite klokare när det gäller att inse hur viktig spelutvecklingen är för ekonomin – global, nationell eller lokal. Pandemisäkrad som branschen är (för att inte påstå att den kanske gynnas mest av alla av social distansering eftersom huvudmålgruppen är ökänt asocial även till vardags) så stärker den upp näringslivet som rena hedgefonden när det är svajigt i övrigt.
Ändå är det alltid med en viss distans som dataspel omnämns i samhällsdebatter – om de nämns alls. Grand Theft Auto har tagit över Motorsågsmassakerns plats som underhållningsvärldens största syndabock. Och även om de senaste årens rapporter om sexistisk och allmänt rutten företagskultur på Activision Blizzard är värda att ta på allvar så känns det märkligt att ett företag som värderas till fyra gånger mer än Vovo Cars avfärdas som ”skandalföretag” i svenska rubriker.
Som representant för den första spelnördsgenerationen som inte bara kommer ihåg enkronor utan också hur man stoppade dem i automater för att visa hur kass man var på spel på lunchrasten så undrar jag en massa andra saker än om skandaler och leksaker. Som om Microsoft tänker nöja sig med att nu vara världens tredje största spelutvecklare när ärkerivalen Sony fortfarande är större. (För ickespelare: Playstation eller Xbox är den verkliga skiljelinjen i dagens kultur. Det är som Elvis eller Tommy plus Beatles eller Stones – om diskussionerna sker mellan tungt beväpnade huliganfraktioner på övertid i ett argentinskt fotbollsderby.)
Eller vad det betyder för prisnivån i de mindre företagens sfär. Kommer skuggan av ”Call of Duty”- utvecklarens prislapp sträcka sig ända hit nästa gång Nordisk Film Games och dess Martin Walfisz öppnar plånboken i Öresundsregionen? Svar är troligen ja. Den Malmöbaserade Candy Crush-utvecklaren King ingår i jätteaffären. Microsoft kanske har fullt upp med antitrustmyndigheterna ett tag framöver, men räkna med att det blir både små och stora affärer när Sony och kinesiska Tencent – världens största spelinvesterare som redan äger Malmöstudion Sharkmob – ska kontra.
Men vi kanske kan börja med att konstatera att om dataspelsbranschen fortfarande bara handlar om leksaker så är det åtminstone väldigt framgångsrika leksaker.
