Kort sagt: Apples placering av ett stort datacenter i Viborg ställer frågan på sin spets: hur långt kan det offentliga gå för att locka till sig utländska investeringar? Ganska långt, menar Rapidus. Men gränsen i både Danmark och Sverige går vid bristande öppenhet och haltande politiskt samförstånd.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Om Apples motkrav för att satsa 6,3 miljarder danska kronor på ett nytt datacenter i Viborg hade varit att Danmark skulle byta form till ett äpple som någon tagit en tugga av, skulle det troligen ha skett. Succéhistorien om Apples etablering har de senaste månaderna nyanserats ordentligt då besvärande detaljer om positiv särbehandling för elektronikjätten kommit fram.
I världens minst korrupta land (Danmark) har en tvärministeriell arbetsgrupp med täcknamnet ”Projekt Orkan” arbetat i flera år på att få Apple att lägga sitt datacenter här. Metoderna omfattade att skattemyndigheten Skat räknade på modeller som skulle göra Danmark konkurrenskraftigt trots högt avgifts- och skattetryck. Lagändringar var på tal. Staten betalade även för ingenjörer från Grontmij, som räknade på olika tekniska lösningar åt Apple. Och utrikesministeriets tjänstemän letade upp och presenterade danska regler som Apple kunde använda.
Även lokalt har etableringen lett till kontrovers: Den tekniska lösningen innefattar att 25-gradig överskottsvärme från Apples datacenter ska användas som fjärrvärme till Viborgs bostäder. Men ska skattebetalarna i kommunen stå för de 250 miljoner danska kronor som det kommer kosta att lägga ut rören för detta?
Principiellt ska överskottsvärme även beskattas, och osäkerheten kring vad som gäller är ett skäl till att statliga Danmarks Metrologiske Institut istället placerar sitt datacenter på Island. Kommer det bli en lagändring för Apples räkning? Förhandlingarna om skattefrågan på överskottsvärme ser ut att pågå till 2017.
Med dylik särbehandling och ekonomiska fördelar för Apple sätter Danmark sitt rykte som det minst korrumperade landet i världen på spel – även om inget av detta gjorts för personlig vinning.
Skulle Sverige, som nummer fyra på Transparency Internationals lista över minst korruption, göra något motsvarande? Vi är i en gråzon, men även i Sverige satsas stora resurser på att få hit olika etableringar. Placeringen av ESS i Lund var inte billig för Sverige och bara i år pumpar Region Skåne in 17 miljoner kronor i bolaget Invest in Skåne. Det är inga svårigheter att hitta resultat i form av genomförda etableringar för att motivera de satsade skattekronorna. Invest in Skåne lyfter bland annat fram danska kontraktsforskningsbolaget Pipeline Biotechs etablering i Lund 2014 och IBM:s planer på ett utvecklingskontor i Malmö. Problemet är att det aldrig går att säga med säkerhet hur stor skillnad de skattefinansierade insatserna gör och hur många av etableringarna och exportaffärerna som hade kommit till stånd ändå. Någon kontrollgrupp finns ju inte att jämföra med.
I Danmark fyller statliga Invest in Denmark och Copenhagen Capacity, finansierat av bland andra Region Hovestaden, motsvarande roll. Skillnaden är att Sverige ännu inte haft något exempel där de offentliga aktörerna gått så långt för att locka till sig ett enskilt, privat storföretag. Händelsen skapar ett ”Lex Apple” som är giltig i både Danmark och Sverige – processen bakom etableringen av datacentret saknade tre saker: öppenhet, öppenhet och öppenhet.
Det behöver inte vara fel med särbehandling så länge korten läggs på borden och inte som i detta fall kommer fram enbart genom arbetet av journalisterna på framförallt Børsen. Kommunikationsvärlden har ett mantra att ”allt som inte kan förklaras kan inte heller försvaras”. Här kan det både förklaras och försvaras att Danmark gör statliga punktinsatser för att öka konkurrenskraften.
Och nej, alla är inte lika här. Det är skillnad på Apples datacenter för 6,3 miljarder danska kronor och ett IT-bolag som omsätter 50 miljoner och inte kan räkna med att samma röda matta rullas ut. Men även om det lilla bolaget inte kommer få samma konsultinsatser kan det kräva samma ramvillkor som Apple fått. Det kan även få nytta av den tyngd som elektronikjättens etablering ger till det lokala klustret av IT-företag.
För Greater Copenhagen-samarbetet finns det lärdomar att dra av Apple-affären: det krävs osedvanliga åtgärder för att få till osedvanliga etableringar och spelrummet är stort för vad man kan göra. Men det finns gränser för hur långt man kan böja lagarna och vilka ekonomiska incitament man kan ge utan öppenhet. Och gränser för hur långt ut i gråzonen man kan bege sig utan tillräcklig koncensus mellan politikerna på den statliga och den lokala nivån.
