Kort sagt: Svenska näringslivsföreträdare är förbluffande dåliga på att slå sig fram i den politiska debatten om företagandets villkor i Sverige. Även vanligtvis framgångsrika företagsledare med goda argument faller vanligtvis platt och deras inlägg glöms snabbt bort.
Ett grundläggande problem är att de sällan lyckas förklara varför en framgångsrik näringspolitik är bra för fler än bolagens ägare.
I stället borde retoriken rikta in sig på jobben, för att ha chans att slå igenom i politiken. För det är kring jobben som slaget om väljarna står nästa höst – det är där partierna spenderar sina budgetmedel, inte på lägre bolagsskatter.
Så länge företagens villkor inte tydligt kopplas till jobbfrågan kommer näringspolitik bara att förväxlas med en politik för att göra redan rika ännu rikare.
Av Thomas Frostberg
När Volvochefen Leif Johansson i början av veckan lanserade sitt förslag att låta nystartade företag slippa bolagsskatt under tio år, förutsatt att vinsterna stannar i bolagen, varade uppmärksamheten bara en kort stund.
Statsminister Göran Persson avfärdade kort idén med argumentet att näringslivet tidigare prioriterat avskaffad förmögenhetsskatt, när regeringen velat sänka bolagsskatten. Som om näringslivet var ett kollektiv med en enda, gemensam åsikt. Sedan gick han över till att tänka högt om sin egen framtid och alla andra frågor försvann snabbt från den politiska dagordningen.
Problemet med diskussionen om sänkt förmögenhetsskatt, liksom de så kallade 3:12-reglerna och andra skatteteknikaliteter, är att de fokuserar på hur ägarna ska tjäna mer pengar. Även om det är fullt rimligt att hävda att entreprenörer ska kunna bli rika på att starta och driva företag, är det inte ett argument man vinner röster på från andra än gruppen av redan frälsta.
För att nå framgång måste retoriken slipas och argumentationen läggas om. Dessutom måste företagsledare lära sig mer om hur politiken fungerar, i stället för att som i dag ofta bara fnysa föraktfullt åt systemet.
Varje normalbegåvad person inser visserligen att frågan om företagens utveckling och jobben hänger ihop, men det är inte den bild som ges när proffslobbyister som Michael Treschow uppträder. Det handlar om skatter, skatter och åter skatter. Inte nog med att det är trist att lyssna på och knappast särskilt visionärt, dessutom förstärker det bilden av redan högt avlönade direktörer som driver opinionsbildning för sitt och direktörspolarnas eget bästa.
När de någon gång kommer in på frågan om jobben, så gäller det hot om utflyttning till Indien, Kina eller Östeuropa. Inte konstigt att det är svårt för vanliga väljare att se hur dessa direktörer skulle kunna vara ute efter att värna jobben i Sverige. Det ger Nuder & Co chans att komma undan med argument som att skatterna är nödvändiga för statsfinanserna och behövs för att finansiera exempelvis sysselsättningsåtgärder som ska få ner den öppna arbetslösheten.
På ett närmast obegripligt sätt har företagens villkor därmed kommit att stå i motsats till kampen för jobben. Med det upplägget kan näringslivet aldrig vinna fajten. Men om näringslivet plötsligt skulle byta infallsvinkel och argument skulle bilden kunna se annorlunda ut.
Svenskt Näringsliv, Företagarna och deras kompanjoner borde sätta skattefrågan i karantän ett år på försök. Kör sök och ersätt i alla handlingsprogram och byt ut lägre skatter mot nya jobb.
Skulle det verkligen göra någon skillnad?
Troligtvis. Jobbargumenten är nämligen något som känns igen av stora grupper väljare, som vanligtvis inte intresserar sig ett dugg för näringspolitik. De skulle däremot kunna se logiken i kopplingen mellan bättre villkor för företagen och möjligheten att skapa nya jobb, om förslagen bara presenterades på det sättet. Kopplingen till nya jobb ger dessutom en helt annan trovärdighet, än kraven om generösare bolagsskatter under hot om utflyttning av arbetstillfällen, även om det i slutändan kan sägas handla om samma sak. Jobbvinkeln på näringspolitiken skulle tvinga även de mest företagsfientliga partierna att intressera sig för frågorna, eftersom de annars avlövas sina favoritargument – och i förlängningen sina väljare.
Jobben, inte företagens villkor, är vad valet nästa höst kommer att handla om. Det enda sättet för näringslivet att få gehör för sina krav då är att acceptera det och spela efter valkampens regler. Viktigare än att satsa pengar på vilket politiskt block som ska vinna, är att försäkra sig om att varje tänkbar regering efter september 2006 har en offensiv plan för näringslivet – förlåt, jobben – högst på sin agenda.
