Kort sagt: Förra fredagen firade Rapidus sin 20-årsdag (och detta är sista gången jag ska tjata om det). Det låter inte så imponerande. Många tidningar, eller ”mediehus” som de gillar att kalla sig själva numera, firar 100 eller 150. Men skillnaden är att Rapidus har större chans att uppleva nästa jämna födelsedag. De stora papperstigrarna går nu in i sin sista lågkonjunktur. Åtminstone i sin nuvarande form.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus malliga chefredaktör
Jag vet att jag inte är först att påstå detta. Domedagen har varit här för drakarna i minst 20 år. De är uthålliga, det måste vi ge dem. Men nu ligger de inte ett teknikskifte efter samtiden utan två. Nyheter som distribuerades på döda träd blev nyheter på datorskärmen som blev nyheter på mobilen. Ändå håller de fast vid samma affärsmodell: ta betalt från abonnenter och ta betalt från annonsörer. Ge så många som möjligt så lite som möjligt. Det sistnämnda är det allra farligaste.
Vid sekelskiftet (det låter fortfarande konstigt att säga) så hade de stora mediebolagen ensamrätt på att förmedla nyheter. Visst fanns det internet, nätt och jämnt. Hur någon skulle tjäna pengar på det var en annan fråga, om man inte var operatör. IT-bubblan gjorde dessutom att professionella bakåtsträvare kunde dra en lättnadens suck och utbrista: ”Det var bara en fluga, vi hade rätt, Gutenbergs teknik från 1400-talet fixar ett århundrade till!”
Nix. Färre och färre läser gammalmedia och ännu färre betalar för annonser. Den digitala annonsmarknaden växer – om du heter Google eller Facebook. Annars krymper den också. Nyheter finns överallt, särskilt allmänna nyheter. Varför betala för en mellanhand som berättar vad Apple gör när Apple berättar det själva? I din Appleprodukt med Applemjukvara som du kan bära i din Applehand när du går runt i dina Applekläder. Till skillnad från när du läser Rapidus och får nyheter om företaget du aldrig hört talas om, men inser att du måste anlita – eller köpa in dig i.
Den riktiga valutan de senaste 20 åren för tidningarna har inte varit upplagor och annonsintäkter, det har varit andra tidningar. Att köpa upp konkurrenter på fallrepet, konsolidera och kapa kostnader har varit den riktiga affärsidén. Bäst på det har NWT-koncernen i Karlstad varit. De har också varit försiktigast med att ta sig an den digitala världen. Medan snabbrörliga MittMedia som skulle bli jättedigitala jättesnabbt körde i diket och själva blev uppköpta.
Nu är det snart slut på tidningar att köpa och besparingar att göra. Att digitala intäkter från abonnenter fördubblas ett år är en klen tröst när det innebär att de går från en halv procent av omsättningen till en hel procent. (Hurra! Tårta till personalen! Sen säger vi upp hälften av dem i nästa sparpaket.) SVT och SR gör ungefär samma nyheter i samma kanaler, utom döda träd, och tar inget extra betalt för dem eftersom du redan betalat för det på skattsedeln. Dessutom fick du program som ”Sveriges fetaste hund” på köpet för att visa varför bredden i statliga medier behövs.
I stället kommer de små, snabba jäklarna att växa sig större, precis som när de riktiga dinosaurierna blev utkonkurrerade av små irriterande däggdjur. De – eller vi – försöker inte göra allt, utan nöjer sig med att göra en sak, men göra den riktigt bra. Vissa inser inte ens själva att de är i mediebranschen – Safetures vd Magnus Hultman tyckte att det var skönt att slippa media efter att bland annat ha grundat Strossle. I stället ger hans företag resenärer den information de behöver, när och där de behöver den. En bättre definition av ett smart medieföretag har jag sällan hört. (Sorry Magnus…)
Det är bara ett av alla företag som insett att det är spets som gäller i informationsbranschen, inte bredd. Årets Rapidusföretag 2019 Pinmeto, internationella snabbväxlarna inRiver och influencernätverket Mysocial, vars skapare Mustafa Alfredji var en av våra 34or i fjol, är alla i grund och botten medieföretag. De tar inte all information de kommer över och skjuter ut den med hagelbössa på måfå, de skickar precis det som avsändaren behöver få ut och precis det som mottagaren vill ta emot.
Den vägen kan förstås papperstigrarna också gå. De behöver bara släppa sådär 150 års prestige. Eller så ser de inte nästa högkonjunktur.
