Tisdagens konjunkturrapport från Sparbanken Skåne och Øresundsinstituttet visade att regionens arbetslöshet minskar. Men att vara sysselsatt innebär inte att man kan försörja sig. Statistiken ger en missvisande bild, skriver Johan Eklund i en gästkrönika.
Vi behöver tala mer om betydelsen av att människor kan försörja sig. Det är ekonomiskt betydelsefullt för såväl individen som för samhället. Företag och arbetsgivare efterfrågar kompetens, samtidigt som väldigt många människor i arbetsför ålder inte arbetar och försörjer sig själva.
Gästkrönika av Johan Eklund
Utöver den ekonomiska betydelsen så är det även en fråga om att hålla samman samhället. Vad händer med en människa som inte försörjer sig själv? Vad händer med barn som växer upp med föräldrar som står utanför arbetslivet?
Och en fråga som borde ställas oftare till våra politiker är: Hur skall vi få fler människor att försörja sig själva? Jag tycker att det är en självklar fråga, men många tycks värja sig från den. Varför så är fallet förstår jag inte fullt ut.
Att mäta självförsörjning
När jag tillsammans med en kollega tog fram mått på självförsörjning, och argumenterade för att det borde vara självklar statistik, gjorde vi det med utgångspunkten att vi måste förmå att beskriva situationen på arbetsmarknaden och i synnerhet hur omfattande det ekonomiska utanförskapet är.
”Den första rapporten som vi skrev år 2020 visade bland annat att en majoritet utrikesfödda med ursprung utanför Europa inte var självförsörjande.”
Den första rapporten som vi skrev år 2020 visade bland annat att en majoritet utrikesfödda med ursprung utanför Europa inte var självförsörjande.
En central slutsats var att om vi förlitar oss på sysselsättningsstatistiken så blir bilden av arbetsmarknaden missvisande och alltför positiv. Att någon klassas som sysselsatt i svensk statistik innebär inte att vederbörande har egna inkomster som räcker för att försörja sig på.
Vi har senare varnat för att detta nya utanförskap underminerar samhället. Det är gårdagens nyheter, men utgör icke desto mindre ett betydande samhällsproblem.
2024 beslutade regeringen att introducera mått på självförsörjning och gav SCB i uppdrag att redovisa detta. Bilden som framträder är alltjämt dyster.
Värst i Malmö
Lite drygt 70 procent av befolkningen i arbetsför ålder är självförsörjande och den lokala variationen är stor.
Rikets lägsta självförsörjningsgrad finner vi i Malmö, Högsby och Perstorp. Lite drygt 60 000 människor (exklusive studenter) i arbetsför ålder saknar exempelvis självförsörjning i Malmö.
I statistiken döljer sig även ett mycket omfattande integrationsproblem. Om vi tar skillnaden mellan inrikes- och utrikesföddas självförsörjning så får vi ett mått på det ekonomiska integrationsgapet.
Figuren visar den genomsnittliga självförsörjningsgraden för inrikesfödda respektive utomeuropeiskt födda i Sveriges kommuner. I en genomsnittlig svensk kommun är med andra ord knappt hälften av utomeuropeiska invandrare självförsörjande. Sverige behöver politik som bryter detta.
Frågan upplevs som kidnappad av politisk höger och associeras därför med deras lösningar. Ibland finns det en rädsla att själva debatten spär på utanförskapet.
Men om vi inte ser de ekonomiska talen för vad de verkligen är blir det svårt att skapa lösningar. Att få fler in i självförsörjning är viktigt för integrationen. Det ger mått på hur vi lyckas. Välfärdssamhället bygger också på ömsesidighet.
”Gör din plikt och kräv din rätt”
”Du hjälper mig om jag hjälper dig” och arbetarrörelsens klassiska ”gör din plikt och kräv din rätt” bygger på en ekonomi där många kan leva på sin lön. Det är ju ett skäl till politikens strävan mot full sysselsättning i nordiska länder.
Välfärdsstaten är en försäkringslösning, men vilket försäkringsbolag klarar långsiktigt den statistiska fördelning som integrationsgapet speglar? Blir det inte då oerhört viktigt att vi som samhällskropp gör vad vi kan för att alla arbetsföra människor försörjer sig själva? Bör vi inte tala mer om detta?
Johan Eklund, vd förSydsvenska Industri- och Handelskammaren, professor i nationalekonomi och industriell ekonomi
Tisdagens konjunkturrapport från Sparbanken Skåne och Øresundsinstituttet visade att regionens arbetslöshet minskar. Men att vara sysselsatt innebär inte att man kan försörja sig. Statistiken ger en missvisande bild, skriver Johan Eklund i en gästkrönika.
Vi behöver tala mer om betydelsen av att människor kan försörja sig. Det är ekonomiskt betydelsefullt för såväl individen som för samhället. Företag och arbetsgivare efterfrågar kompetens, samtidigt som väldigt många människor i arbetsför ålder inte arbetar och försörjer sig själva.
Gästkrönika av Johan Eklund
Utöver den ekonomiska betydelsen så är det även en fråga om att hålla samman samhället. Vad händer med en människa som inte försörjer sig själv? Vad händer med barn som växer upp med föräldrar som står utanför arbetslivet?
Och en fråga som borde ställas oftare till våra politiker är: Hur skall vi få fler människor att försörja sig själva? Jag tycker att det är en självklar fråga, men många tycks värja sig från den. Varför så är fallet förstår jag inte fullt ut.
Att mäta självförsörjning
När jag tillsammans med en kollega tog fram mått på självförsörjning, och argumenterade för att det borde vara självklar statistik, gjorde vi det med utgångspunkten att vi måste förmå att beskriva situationen på arbetsmarknaden och i synnerhet hur omfattande det ekonomiska utanförskapet är.
”Den första rapporten som vi skrev år 2020 visade bland annat att en majoritet utrikesfödda med ursprung utanför Europa inte var självförsörjande.”
Den första rapporten som vi skrev år 2020 visade bland annat att en majoritet utrikesfödda med ursprung utanför Europa inte var självförsörjande.
En central slutsats var att om vi förlitar oss på sysselsättningsstatistiken så blir bilden av arbetsmarknaden missvisande och alltför positiv. Att någon klassas som sysselsatt i svensk statistik innebär inte att vederbörande har egna inkomster som räcker för att försörja sig på.
Vi har senare varnat för att detta nya utanförskap underminerar samhället. Det är gårdagens nyheter, men utgör icke desto mindre ett betydande samhällsproblem.
2024 beslutade regeringen att introducera mått på självförsörjning och gav SCB i uppdrag att redovisa detta. Bilden som framträder är alltjämt dyster.
Värst i Malmö
Lite drygt 70 procent av befolkningen i arbetsför ålder är självförsörjande och den lokala variationen är stor.
Rikets lägsta självförsörjningsgrad finner vi i Malmö, Högsby och Perstorp. Lite drygt 60 000 människor (exklusive studenter) i arbetsför ålder saknar exempelvis självförsörjning i Malmö.
I statistiken döljer sig även ett mycket omfattande integrationsproblem. Om vi tar skillnaden mellan inrikes- och utrikesföddas självförsörjning så får vi ett mått på det ekonomiska integrationsgapet.
Figuren visar den genomsnittliga självförsörjningsgraden för inrikesfödda respektive utomeuropeiskt födda i Sveriges kommuner. I en genomsnittlig svensk kommun är med andra ord knappt hälften av utomeuropeiska invandrare självförsörjande. Sverige behöver politik som bryter detta.
Frågan upplevs som kidnappad av politisk höger och associeras därför med deras lösningar. Ibland finns det en rädsla att själva debatten spär på utanförskapet.
Men om vi inte ser de ekonomiska talen för vad de verkligen är blir det svårt att skapa lösningar. Att få fler in i självförsörjning är viktigt för integrationen. Det ger mått på hur vi lyckas. Välfärdssamhället bygger också på ömsesidighet.
”Gör din plikt och kräv din rätt”
”Du hjälper mig om jag hjälper dig” och arbetarrörelsens klassiska ”gör din plikt och kräv din rätt” bygger på en ekonomi där många kan leva på sin lön. Det är ju ett skäl till politikens strävan mot full sysselsättning i nordiska länder.
Välfärdsstaten är en försäkringslösning, men vilket försäkringsbolag klarar långsiktigt den statistiska fördelning som integrationsgapet speglar? Blir det inte då oerhört viktigt att vi som samhällskropp gör vad vi kan för att alla arbetsföra människor försörjer sig själva? Bör vi inte tala mer om detta?
Johan Eklund, vd förSydsvenska Industri- och Handelskammaren, professor i nationalekonomi och industriell ekonomi
