Kort sagt: Det här är en mycket speciell snabbanalys, eftersom den innehåller en förbisedd nyhet om ett smått historiskt genombrott i kampen mot Öresundsbarriärerna, närmare bestämt på skatteområdet.
Samtidigt skapar det frågor om vem som egentligen bär störst ansvar för att frågorna dras i långbänk – Öresundsmedborgarna, tjänstemännen eller politikerna? Varje grupp kan med fog skylla på de andra, men nyheten om genombrottet på skatteområdet ger anledning att fundera över hur den fortsatta barriärkampen egentligen ska skötas.
Av Keld Broksø och Thomas Frostberg
Först den goda nyheten: Efter fyra år med ett halvdant skatteavtal för Öresundsregionens många pendlare kommer nu det första genombrottet. Det handlar om en nödvändig justering som både kan bidra till att lösa arbetskraftsbristen i Danmark och få ner arbetslösheten ytterligare i Sverige.
Förslaget kommer från dansk sida, men här stämts av med Sverige.
I korthet går det ut på att danska arbetsgivare ska kunna avtala med sina svenska medarbetare (eller danskar som bor i Sverige) att de själva ska stå för de sociala avgifterna, som i dag måste betalas på sidoinkomster i Sverige. Om förslaget går igenom kan medarbetarna i gengäld dra av vad de betalat i sociala avgifter. Avdraget görs på den skatt de betalar i Danmark, krona för krona.
Bakgrunden är att många danska företag varit tveksamma till att anställa svensk arbetskraft eftersom de som arbetsgivare riskerat att i efterhand få betala sociala avgifter på de sidoinkomster som de anställda eventuellt har i Sverige – och som arbetsgivaren kanske inte ens känt till.
Ja, frågan är inte alldeles enkel – men det handlar likväl om ett genombrott!
Det som gör historien extra intressant är att den pekar på skillnaden mellan berättigad kritik och onödigt gnäll från medborgarna i regionen. Den visar också på skillnaden mellan politisk långbänk och handlingskraft när det verkligen finns ett tydligt problem.
En centralfigur i hela historien är departementschefen på det danska skatteministeriet, Peter Loft. Han är departementets högste opolitiske tjänsteman och har arbetat för en rad skatteministrar sedan 1993. Han ses som en skarp politisk och teknisk analytiker och har stått i spetsen för flera skattereformer.
Till Rapidus säger Peter Loft att han visste att skatteavtalet 2003 hade brister redan när det antogs, men att det var vad man kunde uppnå den gången – och inte ens det utan vissa svårigheter. Från åtskilliga medborgare och organisationer har skatteavtalet sedan ifrågasatts, men de problem som lyfts fram har inte kunnat klassas som “väsentliga hinder för integrationen”, menar Loft.
Med andra ord hade politiker och tjänstemän på departementen svårt att ta kritiken på allvar. Skillnaden är att den förändring som nu görs bygger på att det finns ett tydligt problem som drabbar båda sidor. Skattebarriären har gjort det svårare för danska arbetsgivare att rekrytera viktig arbetskraft i Sverige samtidigt som den blockerat en väg till sänkt svensk arbetslöshet.
Dessutom var det lagtekniskt möjligt att göra en förändring, men så kom det ett val i vägen i Sverige. Kontakterna lades ner under något halvår. Sedan skulle regeringen Reinfeldt komma på plats ordentligt, men strax före sommaren träffades till slut Danmarks skatteminister Kristian Jensen och Sveriges finansminister Anders Borg. De enades om principerna som det nya förslaget bygger på.
Frågan är då varför det inte gjorts större väsen kring det viktiga genombrottet.
I Danmark måste förslaget först formellt klubbas av regeringen och sedan läggas fram för folketinget, något som inte kan ske förrän folketinget öppnat igen efter sommaruppehållet. Det sker den första tisdagen i oktober och därefter lär förslaget komma upp snabbt till behandling. Först då räknar man med att gå ut till berörda parter och pressen med information – även om den komplexa frågan knappast kommer framkalla några förstasidesrubriker.
Den process som återstår i Danmark förklarar säkert också varför informationen ännu inte nått den svenska regeringen, förutom finansminister Anders Borg. När Rapidus igår ville ställa frågor om förslaget till Cristina Husmark Pehrsson, ansvarig minister för Öresundsfrågorna, kände hennes närmaste tjänstemän fortfarande inte till det. Ytterligare en förklaring till detta är att Danmark ser ut att kunna genomföra förändringen ensidigt eftersom den är neutral för svensk del. Danmark tar hela kostnaden genom att kompensera de dubbelarbetande Öresundspendlarna för deras extra skattekostnader. Först när behandlingen av lagförslaget kommit längre lär den svenska regeringen bli formellt informerad.
Det pekar ändå på ett par saker som är värda att tänka på, för att vi i framtiden ska slippa höra ansvariga departementstjänstemän säga “Vilket skatteförslag?”.
* Trögheten i det politiska systemet visar att det i takt med ökad rörlighet över Sundet är mer nödvändigt än någonsin att få till en samlad Öresundspolitik inom respektive regering, i stället för att frågorna som i dagsläget skickas runt mellan ministrar och departement och därmed lätt fastnar på vägen. Det finns ett akut behov av politisk handlingskraft i barriärfrågorna för Öresundsregionens fortsatta utveckling. Därför bör också varje positivt tecken lyftas fram i ljuset för att visa på framåtandan.
* Det är också nödvändigt att en del av kritiken mot Öresundsbarriärerna konkretiseras. Annars blir det svårt för den politiska nivån att ta sig an problemen. Här har diverse Öresundsorganisationer en viktig uppgift att skapa en så aptitlig anrättning att politikerna slukar den med hull och hår.
Det aktuella förslaget till förenklingar på skatteområdet är det första positiva tecknet på mycket lång tid. Det är värt att fira, men vi väntar redan på uppföljaren!
