Öresundsaktörerna måste sopa rent framför egen dörr innan de möter ministern

Kort sagt: Om exakt en månad arrangeras en Öresundshearing i Malmö då Sveriges nya Öresundsminister ska lyssna in sig på vilka åtgärder som krävs för att ytterligare underlätta integrationen i regionen.

En rad önskemål och krav kommer då att framföras från allmänhet, politiker och näringsliv. Men en svaghet i argumentationen är att regionens aktörer själva inte varit särskilt bra på att lösa de problem man faktiskt har makt över.

Av Thomas Frostberg

Den nya Öresundsministern i Sverige, Cristina Husmark Pehrsson (m), har redan visat ett väsentligt större intresse för Öresundsfrågorna än företrädaren Berit Andnor (s). Hearingen den 2 mars är ett led i detta. Bilden av Öresundsproblemen är visserligen redan ganska klar och det behövs därför egentligen handlingskraft snarare än en hearing, vilket Rapidus påpekat i en tidigare snabbanalys.

En viktig poäng med hearingen är dock att visa upp för ministern och framför allt hennes tjänstemän vilket brett intresse som finns för Öresundsfrågorna, att det inte bara är något som en liten grupp proffslobbyister inom Dansk Industri, Sydsvenska Industri- och Handelskammaren och Svenskt Näringsliv bryr sig om.

Därför är det viktigt med en bred uppslutning från alla läger vid hearingen, så att tempot på departementen hålls uppe även efter den 2 mars.

I det sammanhanget finns det ett trovärdighetsproblem – all skuld för Öresundsbarriärerna kan inte läggas på regeringsnivån. Ta till exempel problemet med de överfulla Öresundstågen. Det är huvudsakligen en fråga som måste lösas regionalt genom inköp av fler tåg (även om nationella DSB här är en av parterna). Ändå har inget skett förrän problemet var överhängande.

Ursäkten / upplysningen / bortförklaringen (välj själv det alternativ som passar bäst) från ansvariga personer i Öresundsregionen går i korthet ut på att det tar lång tid att köpa in nya tåg och ingen hade kunnat förutse den otroligt snabba tillväxten i pendlingstrafiken.

Det är ett intressant svar. I andra sammanhang begär nämligen regionala företrädare att departementen och regeringarna borde ha förutsett den utveckling som skulle komma och planerat för detta scenario mycket tidigare, bland annat när det gäller infrastruktur och att framtidssäkra villkoren i skatteavtalet. Men svaret från riksnivån på kritiken är ungefär det samma som i Öresundstågsfrågan – ingen hade kunnat förutse den otroligt snabba tillväxten i rörelserna över Sundet och när man väl bestämmer sig för att göra något åt lagar och regler tar det väldigt lång tid innan det får genomslag i praktiken.

Bortförklaringen är egentligen lika dålig när den kommer från Skånetrafiken och DSB som när den kommer från regeringshåll. De borde förfoga över omfattande analyskompetens och ändå har de samtliga gissat så fel. Utvecklingen har dessutom i huvudsak följt helt normala steg för hur en trend skapas. Först kommer en liten, men högljudd grupp fans som tidigt börjar använda den nya produkten eller tjänsten – i det här fallet Öresundsregionen och dess möjligheter. Sedan kommer en tids stiltje medan gruppen användare växer till, fram tills den nått kritisk massa och tillväxten ökar dramatiskt av rena smittoeffekten, likt vilket virus som helst.

I Öresundsfallet överskattade man utvecklingen på kort sikt, men har underskattat kraften i integrationen på lång sikt.

När tillräckligt många danskar flyttat till Skåne och berättar om fördelen för sina vänner hemma i Danmark och när tillräckligt många unga skåningar fått bra betalda jobb i Köpenhamnsområdet och berättar för sina kompisar hemma i Skåne – då tar utvecklingen plötsligt fart. Tillväxten blir snabb, närmast våldsam. Och det borde ha gått att förutse.

Så när diverse Öresundsaktörer nu som bäst funderar på hur de ska lobba gentemot den nya Öresundsministern bör de först ägna en stund åt en självrannsakande fråga:

Har vi gjort allt som stått i vår egen makt för att förbättra förutsättningarna till ökad integration?

Det gäller inte bara för regionens politiker och tågupphandlare, det gäller också för näringslivet som i många delar varit väldigt passiva när det gäller att ta steget över Sundet. Företagen har oftast väntat på trenden och inte vågat ta ledningen. I stället har rörelserna bit för bit drivits fram av enskilda individer som vägrat låta sig stoppas av regelkrångel, strejkande och överfulla tåg eller dyra broavgifter. De två huvudsakliga drivkrafterna har varit kärlek och ekonomiska klipp, ofta i skön allians.

Nu är det dags för regionens olika proffs inom politik och näringsliv att följa i dessa Öresundspionjärers fotspår och börja uträtta något själva, inte bara rikta blicken och kraven mot regeringsnivån.