Vilken kvalitet håller svensk elitfotboll egentligen? Är det värt att ompröva den svenska föreningsmodellen för att locka kapital och höja spelkvaliteten?
Rapidus chefredaktör Gunnar Wrede gör en betraktelse av fotbollsekonomin.
I tre dagar har vi på Rapidus belyst ekonomin i de skånska fotbollsklubbar som har lag på elitnivå på både dam- och herrsidan. En kort sammanfattning är att det är ett ekonomiskt bråddjup mellan herrlagen i Allsvenskan och de allsvenska damlagen respektive herrlagen i Superettan.
Detta bråddjup är dock ingenting jämfört med allsvenska herrlag och de stora internationella klubbarna. Här är det ljusår som gäller i avstånd.
En internationell toppspelare kan kosta över 1 miljard kronor att köpa. Sveriges i särklass rikaste klubb, Malmö FF, har 284 miljoner kronor i kassan totalt. En svensk toppvärvning ligger prismässigt omkring 20 Mkr.
När Häcken efter allsvensk seger 2022 fick turistvisum till kvalet till Champions Leauge 2023 åkte laget ut i matcher där det handlade om pojkar mot män.
Det svenska landslaget blev toxiskt efter missat EM-kval och nedflyttning i Nations Leauge. Unga svenska talanger försvinner till europeiska storklubbar innan de ens hunnit ur puberteten.
Svensk elitfotboll på herrsidan har varit bättre och kan betydligt bättre än så här, det är jag övertygad om. Vi tog ju faktiskt brons i VM 1994. Så vad är felet?
En stridsfråga i svensk klubbfotboll är den så kallade 51-procentsregeln som innebär att en idrottsklubb måste ägas till minst 51 procent av en ideell förening. Regeln säkerställer att idrott är en folkrörelse. Regeln försvaras med emfas av hängivna supportrar eftersom den innebär att klubben är ”deras”. Och för att älska ett lag och betala för matchbiljetter krävs ju en känsla av samhörighet med klubben.
Man ska vara ödmjuk inför supportrarnas engagemang. De syr tifo på fritiden med hjälp av frivilligt insamlade pengar. Och vem gillar inte stämningen på en utsåld arena med flaggor och sång?
Men. Vill vi inte också ha lag som vinner internationellt? Jag tror att många kan enas om att om vi släppte 51-procentsregeln och släppte in kapitalister som kan äga klubbar till hundra procent och därmed vilja investera i dem med allt bättre spelare, så skulle kvaliteten höjas.
Vi behöver bara åka över Öresund för att titta på FC Köpenhamn som gick till åttondelsfinal i Champions Leauge i år. Laget ägs av det börsnoterade bolaget Parken Sport & Entertainment som dessutom driver badhuskedjan Lalandia.
FC Köpenhamn säljer ut sina matcher på Parken. Där saknas inte supporterstöd, trots att klubben är helt kommersiell.
Man kan också titta på Premier League i England. Matcherna är utsålda och svenskar åker till England för att se matcher till skyhöga biljettpriser.
Men. I veckan presenterade den brittiska regeringen ett förslag på en oberoende tillsyn av klubbfotbollen. Bakgrunden är att de enorma pengar som flyter in i toppklubbarna, främst genom tv-licenser, inte sipprar ned i seriesystemet. Premier League håller på att bli den typ av stängda europeiska serie som föreslogs för något år sedan och som fick supportrar i alla länder att se rött. Även om det nu inte är helt stängt till Premier League så är det i alla fall mycket svårt att ha en chans att kvala in mot klubbar som redan har en stark ekonomi.
Är det så vi vill ha det? En kapitalstyrd cirkus?
Nej, men jag är öppen för förslag. Det är nu 30 år sedan vi tog VM-brons och sedan dess har internationell fotbollsekonomi exploderat på gott och ont. Sverige är en sista idealistisk utpost.
Tyvärr är frågan så infekterad att den knappt går att debattera. När man inte vågar ta med barnen till en allsvensk toppmatch, typ MMF-Djurgården, på grund av stök och våld på läktaren är det något som är fel. Men vad som är fel går heller inte att debattera. Här har under alla omständigheter både klubbar och supporterföreningar ett stort städjobb att göra.
Mer om detta blir det på torsdag den 4 april. Då håller vi på Rapidus en AW på Media Evolution i Malmö då jag intervjuar sportjournalisten Olof Lundh om status på svensk fotboll, sportsligt och ekonomiskt.
Till dess önskar jag en riktigt glad och vårvarm påsk med allsvensk premiär!
PS. Intresset för evenemanget med Olof Lundh har varit stort och är nu fullt.