För utvecklingsbolagen kommer inte någon coronakris att uppstå förrän pengarna är slut. Då är det upp till både affärsänglar och riskkapitalister att leva upp till sina namn. De måste verkligen vara räddande änglar respektive våga ta risker.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus wannabeängel
Att producera Rapidus nyhetsbrev i coronatider är stundtals en surrealistisk upplevelse. Medan många av ”våra” företag gasar och bromsar samtidigt med en frenesi som skulle gjort salig Steve McQueen grön av avund rullar andra på som om inget hade hänt. Utvecklingsbolagen, oavsett om de jobbar i laboratorier eller hemma i morgonrock med laptopen i knäet (förhoppningsvis med kameran avslagen) dygnet runt, lever inte i nuet utan i framtiden.
Produkten ska inte finnas på marknaden i morgon utan om två, fem eller tio år. På den vägen finns ett antal hinder som ska passeras vid bestämda tidpunkter, förhoppningsvis på andra sidan karantänen. Flera av dem ser likadana ut: få fram pengar för fortsatt utveckling, tester, certifiering, lansering och i bästa fall att kunna äta något litet under tiden.
För bara en dryg månad sedan gick det att få in pengar till nästan vad som helst. Tatueringsborttagning för kanariefåglar? Genialiskt, här är tio miljoner! Nu måste det klassas som konstprojekt för att bli verklighet.
På något märkligt vis har pengarna försvunnit. Även om de mest bestod av ettor och nollor så har andelen nollor ökat snabbt. Visst har investerarna kvar pengar, men inte lika mycket som i februari. Och de stora fondförvaltarna verkar hellre växla till mynt och ta ett pengabad i bästa Joakim von Anka-stil än att höja risknivån.
Den som för en sekund trodde att statsmakterna skulle lösa situationen kan läsa förra veckans intervju i Dagens Industri med finansmarknadsminister Per Bolund (MP). Han tror på fullt allvar att om han säger ”avada kedavra” och viftar med en lagstiftning som kräver att företag ska ha buffertar så dyker de upp ur tomma intet. (Medan alla som läst Harry Potter vet vad den trollformeln egentligen har för resultat.) Vore det så enkelt borde han lagstifta mot finanskriser i stället. Eller testa att starta ett företag, det är uppenbarligen mindre krävande att ministra om finansmarknaden än att vara beroende av den.
För alla som inte kan se fram mot en riksdagspension livet ut och därmed måste anpassa sig till omvärlden kan mötet med den nya verkligheten bli brutalt. Pengarna finns kvar, åtminstone en del av dem, men de rör sig ogärna. Därför är de nya initiativen så välkomna, som Erik Robertsons nischade dataspelsinvesterare Nordic Game Ventures och Helsingborgsbaserade Loop Capital.
Varje gång någon investerar i ett utvecklingsbolag så skrävlar den nya delägaren om att detta minsann är en långsiktig investering. Nu är det dags att leva upp till det och fylla på kassorna när de sinar. Ju fler som sitter på sina pengar som draken Smaug i stället för att låta dem jobba, desto längre varar krisen och desto fler företag blir indragna. Att det dessutom är ”rea på fina företag”, som en riskkapitalist utbrast i löfte om tystnadsplikt från min sida, gör det bara mer lockande att investera.
Å sin sida måste utvecklingsbolagen svälja stoltheten och acceptera att de måste sockra sina erbjudanden mer än för två månader sedan. Båda sidor är helt beroende av att investeringarna kommer igång igen och att pricka exakt rätt tillfälle är omöjligt när marknaderna sicksackar som Ingemar Stenmark i sina glansdagar. Bättre att lyssna på hans karaktäristiska kortfattade sammanfattning: Dä bar å åk. Särskilt som det inte är störtlopp som gäller längre, liftarna har börjat fungera igen och enligt folk i finanssektorn som Rapidus pratat med så håller investeringslusten på att vakna igen.
Varje lyckad nyemission, som att Tikomed fick in fem miljoner euro eller att Bioextrax notering på Spotlight tecknades till cirka 780 procent, är skäl för alla bolag med kapitalbehov att fira. Varenda spänn som kommer in i ett företag i stället för att stanna i pengavalvet är ett litet steg mot normalisering.
När utvecklingsföretag får utveckla, riskkapitalister tar risker och affärsänglar fäller ut sina vingar igen så kan den innovativa delen av det skånska näringslivet trots allt fortsätta att frodas.
