Kort sagt: Lokalpolitiska tokstollar som gör rasistiska uttalanden är en välbekant företeelse i Danmark. De ingår i Dansk Folkepartis DNA. Men ställda inför en ny politisk verklighet öppnade övriga partier ändå dörren för samarbete. Det kommer de nog göra i Sverige också.
Av Keld Broksø, Köpenhamnsredaktör
Klik her for at se dansk version af analysen
Vid öppningsdebatten i folketinget i oktober 1999 röt dåvarande socialdemokratiska statsministern Poul Nyrup Rasmussen till mot Dansk Folkparti: ”Rumsrena, det blir ni aldrig!”
Nu, 19 år senare, har Dansk Folkeparti (DF) varit parlamentariskt underlag för tre borgerliga regeringar. I migrations- och socialpolitiken krävs det numera lupp för att se skillnaden på vad Socialdemokraterna och Dansk Folkeparti vill. Otaliga politiska överenskommelser har ingåtts med DF. Och på ämbetsmannaposten som folketingets förman sitter den som Nyrup Rasmussen riktade sitt fräna uttalande mot: DF:s tidigare ordförande Pia Kjærsgaard.
På andra sidan sundet ser Sverigedemokraterna (SD) ut att gå mot ett rekordval. SD spelar på samma främlings- och EU-rädsla som DF. De båda partierna har många kontakter. Men hos de svenska partierna är SD fortfarande inte rumsrena. Inte heller på lokal nivå. Nyligen lovade till exempel den skånska centerpartistiska regionpolitikern Niels Paarup-Petersen att inte samarbeta med Sverigedemokraterna efter valet. Detta efter en incident i regionfullmäktige där SD:s grupp applåderade när en SD-politiker påstod att Region Skånes muslimska medarbetare ville ha ihjäl alla icke-muslimska kollegor och patienter.
Danmark har just haft en liknande, bisarr händelse: den lokala DF-ordföranden i sysselsättnings- och integrationsnämnden i Faxe kommun, Steen Petersen, uppmanade spansk polis att använda skjutvapen för att stoppa migranter från Afrika: ”Poliserna ska skjuta för att träffa”.
Men vad hände sedan? Dansk Folkepartis ledning tvingade Steen Petersen att ta bort sitt inlägg från Facebook, han miste sin post i nämnden och partiledningen tog kraftigt avstånd från honom. Men han blev aldrig utesluten ur partiet, eftersom DF då skulle mista sitt lokala mandat. Och samarbetet med övriga partier fortsätter på lokalplanet, för DF:s mandat behövs för att kommuntopparna ska kunna behålla sina poster.
Ett annat belysande exempel finns i Hvidovre söder om Köpenhamn, där viceborgmästaren är från Dansk Folkeparti. I det föregående lokalvalet var det på vippen att de borgerliga partierna skulle knipa makten med stöd av DF, men då lovade Socialdemokraterne viceborgmästarposten till Dansk Folkeparti – samt återinförandet av julgranar framför rådhuset och fläskkött i förskolorna.
Det kan verka cyniskt, men så ser taktiken ut i Danmarks politiska verklighet. Vill man som parti – lokalt, regionalt eller på nationell nivå – genomföra något inom social-, utbildnings eller näringslivspolitik så är DF svåra att komma runt. De danska partierna räknar mandat, hittar majoriteten och accepterar att varken deras EU-politik eller människosyn harmoniserar med Dansk Folkepartis.
Kommer samma sak hända i Sverige? Kommer Centerpartiet och de övriga partierna kunna stå fast vid sina löften att aldrig någonsin samarbeta med SD? Det återstår att se när rösterna räknats och mandaten delats ut. Politik är en handelsplats och med ett starkare SD drabbas Sverige av en ny politisk verklighet där det kan kosta kommunalrådsposter, och kanske till och med statsministerposten, att inte räkna med SD.
Centerpartiet och de andra partierna har målat in sig i ett hörn. De kommer kanske inte ut ur hörnet denna mandatperiod men på sikt lär de behöva öppna för samarbete – till exempel inom näringspolitiken. Om vi spolar fram bandet 19 år är svensk politik troligen inte så annorlunda mot dansk politik i dag.
Den danska erfarenheten är samtidigt att försöken att stänga ute DF från inflytande bara leder till att lokala tokstollar sätter tonen. Dagens toppgarnityr i partiet är insatta i substansen och detaljerna i sina frågor. Flera är respekterade för sin sakkunskap. Om DF hade hållits helt utanför politiskt samarbete i 19 år hade det rabiata reservatet i Faxe varit normen för partiet i hela landet.
