Kort sagt: I glädjeruset över att Öresundsintegrationen slutligen har tagit fart försöker diverse debattörer och aktörer fånga utvecklingen med begreppet ”Öresund 2.0” – den andra fasen i Öresundsregionens utveckling.
Men begreppet skulle lika gärna kunna beskriva medborgarnas aktiva deltagande i utvecklingen, precis som med internetkonceptet ”webb 2.0”. För medan politiker och andra ”Öresundsproffs” styrde utvecklingen i version 1.0 av Öresund har medborgarna tagit över initiativet i nästa steg.
Så långt allt gott, men den riktiga utmaningen uppstår när verkligheten nu redan är på väg in i fas 3.0, medan vissa beslutsfattare fortfarande jobbar med att lösa 2.0-problemen.
Av Thomas Frostberg
Först en liten begreppsförklaring. I fas 1.0 styrde politiker och andra beslutsfattare över utvecklingen, medan medborgarna i andra fasen tog över initiativet och drev Öresundsintegrationen vidare utan att bry sig om alla barriärer som politikerna misslyckats med att riva ner. Det tredje steget, som vi nu är på väg in i med raska kliv, är när utvecklingen i Öresundsregionen rullar på av sig själv, utan att den behöver drivas på av någon särskild kraft.
Kontakterna över Sundet är vardagsmat för så många att själva ordet integration börjar kännas omodernt. Regionen håller helt enkelt på att bli verklighet i ”Öresund 3.0”.
Öresundstrafiken kan enkelt och påtagligt illustrera utvecklingen. Under ”Öresund 1.0”-epoken, direkt efter broinvigningen, blev det snabbt uppenbart att förväntningarna hade varit för högt ställda. Öresundsvisionärerna hade piskat upp en bild av den 24-timmarsintegration som skulle komma direkt efter broinvigningen. Så blev det inte och politikerna beklagade sig över att medborgare och företag inte hade förstått potentialen i Öresundsregionen.
Men trots viss tröghet i starten kom resandet till slut igång och efter några år började verkligheten komma ikapp visionerna. Då hade intresset hos många politiker, trafikplanerare och andra ansvariga beslutsfattare dock svalnat för länge sedan. Medborgarna fick sköta sin Öresundsintegration på egen hand och klara sig utan högljudda Nordenministrar som ställde sig på barrikaderna för deras skull.
Det var också då som utvecklingen sprang ifrån beslutsfattarna. Plötsligt använde folk den där bron som politikerna nästan hunnit ångra att man byggt. För att inte tala om att de började resa med Öresundstågen, som i dag får både SAS och SJ att framstå som punktliga. I veckan varnade dessutom danska Trafikstyrelsen för att tågtrafiken nu växer så mycket att Öresundsbron snart inte räcker till längre.
Lika framsynt som brobeslutet var, lika långt efter har den fortsatta utbyggnaden av infrastrukturen i regionen nu kommit. Det handlar inte bara om överfulla tåg, utan även om att byggandet av Citytunneln går in i sin mest intensiva fas vid sämsta tänkbara tidpunkt. Föreställ er bara det kaos som kommer uppstå när halva Malmö Central stänger samtidigt som pendlartrycket når nya rekordnivåer!
Politikerna missade (Öresunds)tåget för flera år sedan och står kvar på perrongen och undrar vad som hände. Plötsligt älskar alla den Öresundsregion och -integration som ingen ville köpa de första åren på 2000-talet. Allt hade varit perfekt, om det inte varit för att vardagen fortfarande krånglas till av att infrastrukturen som inte räcker till.
Medan invånarna med full fart är på väg in i fas 3.0 har många politiker fastnat i ”Öresund 1.0”-läge och försöker komma ikapp verkligheten genom att lösa en del av 2.0-problemen – men flera år för sent! Det blev bland annat uppenbart efter Öresundskomiteens visionsmöte i maj, som resulterade i en bok som fick titeln ”Öresund 2.0” – trots att inget som står i boken känns färskare än år 2000. Det är samma problembeskrivning, samma visioner och samma gamla barriärer som då.
Som inspiration borde man i stället ha tittat på mobiloperatören Tre, som har utnyttjat Öresundsregionens potential på flera olika sätt – senast genom att införa en äkta Öresundstaxa, som gör att man ringer för ”hemmapris” även i utlandet och alltså slipper de svindyra roamingkostnader som alla övriga operatörer lurar sina kunder med. Tro inte att Tre gjort detta av några Öresundsvisionära skäl – de har helt enkelt sett en ny marknad växa fram. Det är just detta som Öresund 3.0 handlar om!
Bristen på långsiktiga visioner bland framför allt nationella politiker märks tydligt när svenska regeringspartier, oavsett politisk färg, gång på gång skjuter upp beslutet om att bygga ut E22 till motorväg genom hela Skåne. De danska kollegorna är tyvärr inte ett dugg bättre. Venstre har nu visserligen börjat skifta tonläge i frågan om en HH-förbindelse, men några förespråkare kan de fortfarande inte kallas.
Därför är det lätt att bli lokalpatriotisk och ropa ”Mera Skåne!” inför den infrastrukturproposition som den svenska regeringen presenterar nästa månad. Faktum är att sedan vi fick Öresundsbron har inte mycket mer hänt. Och ”fick” är för övrigt en sanning med modifikation, eftersom vi betalar av en liten del varje gång vi åker över.
Spännande läsning är den undersökning som Region Skåne låtit göra som visar att nästan varannan skåning kan tänka sig att betala vägavgifter och trängselskatt om pengarna går till investeringar i väg och järnväg. Trots allt gnäll om hur fel det är med broavgifter är många alltså beredda att betala för sin framfart på fler ställen i trafiken. Oväntat, men intressant. Det säger något om graden av frustration bland befolkningen och borde leda till politisk eftertanke.
Även om det principiellt vore mer riktigt att finansiera järnvägssatsningar och nya vägar via skattsedeln krävs det okonventionella lösningar för att utbyggnaden av infrastrukturen i regionen ska hinna ifatt verkligheten. Eller om man så vill, för att de beslutsfattare som fastnat i ”Öresund 1.0” ska komma loss och ta klivet in i verklighetens ”Öresund 3.0”.
