Åtta år efter brons invigning pendlar nära 18.000 personer mellan Sverige och Danmark varje dag och bara i fjol flyttade 4.500 själländare till Skåne. Numera diskuterar politikerna att bygga ytterligare en fast förbindelse mellan länderna och vi klagar på att arbetet med att riva Öresundsbarriärerna går för långsamt. I takt med att infrastrukturprojekt och problem med skatteregler börjar bli vardagsmat för regioninvånarna höjs röster för att även ”de mjuka värdena” ska lyftas upp på agendan. Med kulturens hjälp ska vi i Öresundsregionen bygga en gemensam identitet. Men integration och en gemensam identitet är inget som går att pressa fram. I själva verket är det till stor del kampen för infrastrukturprojekten och otåligheten kring skattefrågorna som väver oss samman.
Av Anna Palmehag
För några veckor sedan höll Öresundskomiteen sitt årliga ting, den här gången på temat kultur. Under en halvdag hölls vackra tal av bland andra kulturministrarna från båda länderna om hur långt vi kommit från 1600-talskrigen och hur många museer som finns i Öresundsregionen. Ett fåtal konkreta förslag, som en öresundsk stiftelse som delar ut medel till konstnärer, lades visserligen fram. Men i stort handlade dagen mest om att visa välvilja.
Det överordnade budskapet på Öresundstinget var att kulturen borde få spela en större roll i den integrerade Öresundsregionen. Svenskarna ska gå på den nya Köpenhamnsoperan och danskarna ska åka till Dunkers kulturhus i Helsingborg. Dessutom ska utövarna själva mötas och skapa kultur tillsammans.
Tidigare under våren har Öresundskomiteen dessutom samlat mediefolk från hela regionen för att lyfta fram idén om ett gemensamt svensk-danskt medium. Uppenbarligen tycker politikerna att integrationen går för långsamt och vill snabba på processen. Men en gemensam identitet är inget som kan tvingas fram i en handvändning.
På arkitektkontoret 036 i Köpenhamn pågår just nu utställningen SouvenirÖresund. Konstnären Caroline Mårtensson och formgivaren Patrik Bengtsson har försökt gestalta Öresundsregionens symboler och säljer bland annat spettekaka som skurits ut i form av en bro.
Att Öresundsbron är den starkaste symbolen för regionen kan nog de flesta skriva under på. Det är en positiv symbol för enighet, och fungerar mycket bra som sådan. Men vad säger den egentligen om Öresund, om oss? Förutom att vi hör ihop: ingenting.
Det ligger nära till hands att tänka sig att ett lands eller en regions identitet bygger på gemensamma symboler och traditioner. Men en betydligt mer grundläggande faktor för att skapa en gruppidentitet är vi-och-de-känslan. När vi känner att vi hör ihop med en viss grupp handlar det mindre om vad vi är än vad vi inte är. Och därför jämför vi oss med andra. Att vara svensk är till exempel att inte vara dansk och tvärtom.
I jämförelsen väljer vi ofta ett nära perspektiv. Få bryr sig om huruvida Malmöborna liknar personer från Helsingfors, men desto fler vet att de definitivt är annorlunda än Lundaborna. På samma sätt har det varit tacksamt att måla upp motbilden av oss själva på andra sidan Sundet. Svenskar har setts som stela pedanter som dricker för mycket öl i Nyhavn, medan bilden av danskarna handlat om hygge, men också om egennyttigt och hårt affärssinne.
I takt med att pendlingen ökat under de senaste tio åren har de föreställningarna förändrats. Svenskarna är inte längre de där som driver aspackade på Strøget. De är våra kollegor på sjukhuset eller i butiken. Och danskarna är inte bara de där som äter röda korvar och ständigt röker. De är föräldrarna med barn på samma dagis som vi.
Det som för Öresundsregionen samman är alltså delvis att svenskar och danskar börjar lära känna varandra, gifta sig och skaffa barn tillsammans. Men integrationen gynnas paradoxalt nog också av de problem vi ställs inför.
Diskussionerna kring Öresundsregionen har på sistone till stor del handlat om två saker: problemen med osynkade skatte- och socialförsäkringsregler över Sundet, samt infrastruktur. Ämnena kan tyckas tekniska, men man ska inte ringakta deras effekter för identitetsbygget kring Öresund. Det är vi i regionen som tillsammans kämpar för att svenska och danska staten ska se fördelarna med en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingør. Och det är vi i regionen som tillsammans försöker påverka staterna att undanröja gränshindren. Det är vi mot dem.
Länge har det i Skåne funnits en bild av Stockholm som ”de andra” och nu märks det tendenser att vilja föra in Själland i det skånska vi:et, mot Stockholm. Argumenten som förs fram handlar till exempel om att Stockholm måste inse att de ska satsa på Öresundsregionen för att själva vinna. Eller om att regionen borde få behålla pengarna från Öresundsbron när den så småningom börjar generera vinst. Motbilden av den danska staten är inte lika stark – dess centrum ligger ju trots allt inom regionen.
Det ska inte stickas under stol med att det finns faror i den process som skapar ett vi gentemot dem. Samtidigt som Öresundsregionen inkluderas, exkluderas andra. I själva verket är Skåne djupt beroende av Stockholm och resten av Sverige – betydligt mer på gott än på ont.
Därför bör integrationen stödjas, men inte den inskränkta regionalismen. Att uppmuntra kultursektorn på respektive sida Sundet att samarbeta har många goda poänger. Men när Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen talar vackert om kulturella samarbeten över Öresund, efter att några månader tidigare ha sagt att allt för många svenskar går på danska Filmskolen, skjuter han sig i foten. Det är inte genom att åka till operan i Köpenhamn eller Dunkers kulturhus i Helsingborg som vi kommer att lära känna varandra. Kultur, i bemärkelsen konst, teater och musik, är snarare universell än regional och det är sällan vi pratar med grannen i bänkraden på operan. Inte ens att anordna en danskurs på tvärs över Sundet lär ha mer än en marginell effekt för integrationen.
I stället är det när vi möts i vardagen, på tacomiddag eller i väntan på ett försenat Öresundståg, som vi verkligen svetsas samman. Öresundsbor blir vi genom att träffas, jobba ihop och tillsammans kämpa på barrikaderna för enklare skatteregler.
