Kort sagt: Tidningsbranschen går återigen från omstrukturering till svältkur. Papperstidningen är fortfarande grundbulten i affärsidén. Bland gratistidningarna har blodbadet redan börjat och i nästa steg känner de prenumererade tidningarna smärtan. De gamla fina tidningarna dör inte, men de reduceras till att vara en aktör i mängden i mediekören.
Av Jan Wifstrand, vd för Rapidus
När Rapidus kommande gäst på aprilscenen i Lund, författaren och journalisten Andreas Ekström, suckar djupt på Facebook och sedan trots allt bestämmer sig för att betala 9.000 kronor för en DN-prenumeration framstår han som den sista trogna entusiasten. Han uppskattar fortsatt printtidningen så mycket att han är beredd att betala nästan vad som helst för den. (Nej, det finns ingen koncernrabatt inom Bonniers…)
Jag känner nu ingen under 40 år som betalar för en hemburen papperstidning, och ett fåtal mellan 40 och 50. Tidningsföretagen har höjt priserna för abonnemangen i rasande takt. Den strategin kan nu straffa sig rejält när lågkonjunkturen kryper på oss.
Tidningsbranschen går från omstrukturering till svältkur. Igen.
De kontinuerliga mätningarna från Kantar Sifo talar ett tydligt språk. Flertalet av storstadstidningarna tappar mellan fem och tio procent av sina print- och e-tidningsläsare år från år. Och, märk väl, det är fortfarande papperstidningen som är grundbulten i affären.
”Vi har aldrig haft fler läsare än nu”, invänder en kör av digitalt kämpande redaktörer, i envetna försök att upprätthålla en offensiv anda.
Uttalandet stämmer i de flesta fall. Problemet är att på en gammal, förlorad pappersläsare, som företagen själva prisat bort, går det tre-sex nya digitala, beroende på hur man räknar. Den digitala kunden som eventuellt vill betala för sajtinnehåll spenderar betydligt mindre än en pappersdito.
Men vänta, invänder den halvt insatta, det försvinner ju också tryck- och distributionskostnader som är höga, borde inte det väga upp?
Det är här lågkonjunkturen kommer in. När annonsintäkterna skrumpnar till ett litet russin blir den ekonomiska pressen för hård. Den prislista annonssäljarna har på skrivbordet gäller inte. Rabatterna är redan nu skyhöga för de annonsörer som kan spelet. Intäkterna vacklar. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Men det är inte HD-Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Skånskan eller de stora danska drakarna, Berlingske med flera som drabbas allra snabbast när det vänder ner. Vi är redan inne i något som liknar ett blodbad avseende gratistidningar runtom i Skandinavien. Är man helt annonsberoende går det snabbt utför. Det gäller inte alls bara Metro.
Så, i nästa steg, känner de prenumererade tidningarna smärtan. Det kommer att handla om en sorts publicistisk anorexi, där man på nytt tvingas svälta sig så hårt man kan på kostnadssidan för att kompensera för det samtidiga fallet för annonsintäkter och abonnemangsdito.
Dör våra viktigaste informationsgivare, de gamla fina tidningarna?
Nej, men de reduceras till att vara vilka aktörer som helst i en alltmer splittrad mediakör, där kvalitetsjournalistik måste hitta nya affärsmodeller. Det arbetet har gått trögt ute i medieföretagen.
Om fem år har en lång rad av Sveriges dagstidningar följt Trelleborgs Allehandas exempel och gått ner till printutgivning cirka tre dagar i veckan. Den etablerade lokala bevakningen har begränsats ytterligare, medan helt andra aktörer har börjat intressera sig för journalistiken även på mikroplanet.
Men nej, ”demokratin är inte i fara”, det uttrycket missbrukas bara av nervösa redaktörer som överdriver sin egen betydelse.
Kort sagt: Tidningsbranschen går återigen från omstrukturering till svältkur. Papperstidningen är fortfarande grundbulten i affärsidén. Bland gratistidningarna har blodbadet redan börjat och i nästa steg känner de prenumererade tidningarna smärtan. De gamla fina tidningarna dör inte, men de reduceras till att vara en aktör i mängden i mediekören.
Av Jan Wifstrand, vd för Rapidus
När Rapidus kommande gäst på aprilscenen i Lund, författaren och journalisten Andreas Ekström, suckar djupt på Facebook och sedan trots allt bestämmer sig för att betala 9.000 kronor för en DN-prenumeration framstår han som den sista trogna entusiasten. Han uppskattar fortsatt printtidningen så mycket att han är beredd att betala nästan vad som helst för den. (Nej, det finns ingen koncernrabatt inom Bonniers…)
Jag känner nu ingen under 40 år som betalar för en hemburen papperstidning, och ett fåtal mellan 40 och 50. Tidningsföretagen har höjt priserna för abonnemangen i rasande takt. Den strategin kan nu straffa sig rejält när lågkonjunkturen kryper på oss.
Tidningsbranschen går från omstrukturering till svältkur. Igen.
De kontinuerliga mätningarna från Kantar Sifo talar ett tydligt språk. Flertalet av storstadstidningarna tappar mellan fem och tio procent av sina print- och e-tidningsläsare år från år. Och, märk väl, det är fortfarande papperstidningen som är grundbulten i affären.
”Vi har aldrig haft fler läsare än nu”, invänder en kör av digitalt kämpande redaktörer, i envetna försök att upprätthålla en offensiv anda.
Uttalandet stämmer i de flesta fall. Problemet är att på en gammal, förlorad pappersläsare, som företagen själva prisat bort, går det tre-sex nya digitala, beroende på hur man räknar. Den digitala kunden som eventuellt vill betala för sajtinnehåll spenderar betydligt mindre än en pappersdito.
Men vänta, invänder den halvt insatta, det försvinner ju också tryck- och distributionskostnader som är höga, borde inte det väga upp?
Det är här lågkonjunkturen kommer in. När annonsintäkterna skrumpnar till ett litet russin blir den ekonomiska pressen för hård. Den prislista annonssäljarna har på skrivbordet gäller inte. Rabatterna är redan nu skyhöga för de annonsörer som kan spelet. Intäkterna vacklar. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
Men det är inte HD-Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Skånskan eller de stora danska drakarna, Berlingske med flera som drabbas allra snabbast när det vänder ner. Vi är redan inne i något som liknar ett blodbad avseende gratistidningar runtom i Skandinavien. Är man helt annonsberoende går det snabbt utför. Det gäller inte alls bara Metro.
Så, i nästa steg, känner de prenumererade tidningarna smärtan. Det kommer att handla om en sorts publicistisk anorexi, där man på nytt tvingas svälta sig så hårt man kan på kostnadssidan för att kompensera för det samtidiga fallet för annonsintäkter och abonnemangsdito.
Dör våra viktigaste informationsgivare, de gamla fina tidningarna?
Nej, men de reduceras till att vara vilka aktörer som helst i en alltmer splittrad mediakör, där kvalitetsjournalistik måste hitta nya affärsmodeller. Det arbetet har gått trögt ute i medieföretagen.
Om fem år har en lång rad av Sveriges dagstidningar följt Trelleborgs Allehandas exempel och gått ner till printutgivning cirka tre dagar i veckan. Den etablerade lokala bevakningen har begränsats ytterligare, medan helt andra aktörer har börjat intressera sig för journalistiken även på mikroplanet.
Men nej, ”demokratin är inte i fara”, det uttrycket missbrukas bara av nervösa redaktörer som överdriver sin egen betydelse.
Läs hela artikeln med en prenumeration på Rapidus
575 kr per månad
Debiteras årsvis 6 900 kr
Har du redan ett konto? Logga in
- Tidiga affärsnyheter om bolagen i Skåne och Öresundsregionen
- Full tillgång till hela artikelarkivet
- Inbjudningar till våra nätverksträffar
- 2 personliga användarkonton ingår
