Kort sagt: Efter många års hajp börjar 3D-skrivarna bli en kraft att räkna med inom allt från biltillverkning till tandreglering. I Skåne är det inte i första hand de snabbfotade uppstartsbolagen som gett sig in i racet – utan två traditionstyngda industrikoncerner.
Av Erik Olausson, chefredaktör
När Nasa 2013 gav ett anslag på 125.000 dollar till bolaget BeeHex väckte det viss uppståndelse. Inte för att det egentligen var så mycket pengar att tala om, utan för vad de skulle användas till: att utveckla en 3D-skrivare som kunde printa ut pizza till astronauterna på långa rymdresor.
Att valet föll på pizza som första 3D-utskrivna maträtt är ingen slump. Likt en pizzabagare lägger lager på lager med tomatsås, ost och topping börjar 3D-skrivare med en tom yta och fyller successivt på med material, i det som på branschspråk kallas additive manufacturing.
3D-skrivare har funnits sedan 1980-talet men blivit rejält omtalade först på senare år då kostnaden sjunkit och nya tekniker och material för utskrifter gjort skrivarna användbara inom en rad nya fält.
Detta har inte undgått Perstorp. Den skånska industrikoncernens plaster och kemikalier har i decennier använts som komponenter i råmaterialet till 3D-skrivare, men då via flera led av underleverantörer. Strax före sommaren grundade Perstorp och holländska 3D4Makers joint venture-bolaget ElogioAM i en satsning på att komma högre upp i näringskedjan.
ElogioAM ska sälja det egenutvecklade materialet ”Facilan” som kan användas direkt i en 3D-skrivare. Jämfört med konkurrerande plaster ska Facilan enligt Perstorp ge jämnare yta och vara starkare i höjdled, alltså mellan de utskrivna lagren. I första hand är materialet tänkt att användas för att skriva ut prototyper i industrin och skräddarsydda ortopediska inlägg till patienter med fotproblem.
ElogioAM, som kommer vara baserat i Holland, har ännu inga egna anställda men planerna är relativt omfattande, även sett till Perstorps totala omsättning på 13,6 miljarder. Inom 5-7 år räknar Perstorps innovationschef Marie Grönborg med att ElogioAM omsätter ett antal hundra miljoner kronor, uppger hon för Rapidus.
Ännu högre upp i näringskedja befinner sig Höganäs, som 2012 grundade dotterbolaget Digital Metal. Som Rapidus skrev i går har Digital Metal just sålt de första exemplaren av sin egenutvecklade 3D-skrivare, bland annat till aktörer inom flyg- och bilindustrin, var och en för ett miljonbelopp.
Medan Perstorp än så länge enbart närmat sig marknaden för 3D-skrivare som materialleverantör försöker Höganäs alltså slå mynt av trenden på två sätt: både genom att sälja själva skrivarna och råmaterialet till dem – som antingen kan vara moderbolagets metallpulver eller pulver för helt andra metaller från helt andra leverantörer. Digital Metal tittar bland annat på nickel- och kopparlegeringar samt verktygsstål som framtida material för sin skrivare.
Tillsammans med bland andra SKF, Saab och ABB är Höganäs även med i Amexci, ett nybildat industrikonsortium i Karlskoga som ska elda på den svenska utvecklingen och användningen av 3D-utskrivna metalldelar. Det kan behövas, för i dag ligger Sverige inte särskilt långt framme inom teknikområdet. Och de höga kostnaderna för att utveckla 3D-skrivare och nya material till dem har gjort att det är storföretagen som dominerar, än har exempelvis inget skånskt uppstickare hakat på Perstorp eller Höganäs.
Lundabolaget Medviso hör till undantagen. Strax innan sommaren blev det klart att amerikanska Stratasys 3D-skrivare ska utrustas med Medvisos mjukvara för segmentering av organ och kroppsdelar, vilket är användbart för kirurger som vill träna på en attrapp av en patients organ innan operationen.
Styrkan i 3D-skrivare är att de kan programmeras till att printa i princip vad som helst, det är i första hand råmaterialets egenskaper som sätter begränsningarna. Redan i dag används tekniken till exempel för att skriva ut skräddarsydda tandställningar, proteser och ersättningsdelar inom industrin. I framtiden hägrar möjligheten att skriva ut strukturen av hela organ för att sedan få stamceller att växa till ett nytt hjärta eller en ny lever.
Någon rymdpizza har det ännu inte blivit för BeeHex men bolagets 3D-skrivare testas sedan ett tag tillbaka i köket hos restaurangkedjan Ribalta i New York och Atlanta, vilket visar teknikens potential även för mat. Här finns en möjlighet att gifta ihop Skånes långa tradition av livsmedelsindustri med den heta produktionstekniken. Frågan är vem som blir först med den 3D-printade spettekakan. Höganäs? Perstorp? Eller någon helt annan aktör?
Fotnot: I gårdagens Rapidusartikel om Digital Metal blev valutan fel i det angivna priset på bolagets 3D-skrivare. Rätt ska vara 600.000 euro, inget annat. Rapidus beklagar sammanblandningen.
