Jag känner mig lurad. Postapokalypsen skulle inte vara så här enligt filmerna. Jag skulle ju gå runt i svart läder och kämpa mot mutanter om den sista bensinen åt min lika svarta V8. Inte känna att jag borde få tapperhetsmedalj för att orka ta på mig byxorna när jag går till hemmakontoret. Vad som än händer så kommer det skånska näringslivet att se annorlunda ut när coronakrisen väl är över.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus Road Warrior
Visst, många saker blir som de varit. Riskviljan hos små och medelstora investerare börjar redan komma tillbaka, förr eller senare vaknar de riktiga drakarna också. Även om de som vanligt tar tid på sig, kallblodiga och trögrörliga som de är.
Men andra vanor – och ovanor – från coronatiden blir svåra att bryta. Jag har en viss skräck att folks nya vurm för att gå till Ica i mjukisbrallor är en av dem, men den konsekvensen är mer estetisk än ekonomisk. Värre är det för resandet och för fastigheterna. Det går ju riktigt bra att distansjobba och ta videomöten (med eller utan byxor), vilket även de mest konservativa storföretag har upptäckt vid det här laget.
Därför är det svårt att se att det i både tid och pengar kostsamma affärsresandet ska nå samma nivå igen. Egentligen är det otroligt att det varat så länge som det gjort, ett enda möte kan kosta timmar eller dygn och hur ofta är det verkligen så viktigt att ses ansikte mot ansikte i stället för att använda Zoom eller Skype eller något annat hittepåord som döpt en konferenstjänst? (Okej då, man kan inte handla taxfree på Skype. Än.)
Det innebär att resebranchen, inklusive hotellen, får det jobbigt även efter apokalypsen. Inte minst i Malmö där man till att börja med hade problem med lönsamheten för att prisnivån var avsevärt lägre än i jämförbara städer. De nyss så lönsamma kontorsfastigheterna ska inte heller känna sig säkra. Behovet av en fast plats där den som jobbar hårdast är kaffebryggaren (som ingen rengjort sedan Dackefejden) har visat sig vara kraftigt överskattat. Om alla Nespressobutiker med fler anställda än kunder verkligen öppnar upp igen så ska jag äta upp all ingrodd kalk i min egen förhistoriska bryggare.
Desto roligare för alla tjänster vars bransch börjar med prefixet distans- eller e-nånting. Till och med stötar som jag måste lära oss att säga ”co-working” eftersom det är just den typen av flexibla arbetsplatser som lär vinna mark. (Vi kanske ska kalla dem Majndparkar på svengelska?)
Men även alla som börjar med clean- eller green- kan se fram emot postapokalypsen med tillförsikt. Det räcker att ta en promenad längs vattnet vid Limhamnsvägen och minnas hur vattnet såg ut förra våren, det lilla vatten som gick att se, för att inse att både miljö och klimat mår utmärkt av pausen som det fick av coronakrisen. För att nu påstå att människan inte påverkar måste man vara en inavlad amerikansk miljardär med en pårökt frisyr (skönt att inga såna får någon politisk makt).
Krisen är inte bara en paus för klimatet utan också för de stora industriföretagen. Volvo, som tvärnitat rejält, har redan sagt att de tänker passa på att skynda på omställningen till grön teknik. De lär få gott sällskap, alla företag med lite självbevarelsedrift måste vara smalare, snabbare och smartare när vi kan skriva år noll efter corona.
Och när alla life science-företag i Malmö och Lund till sist tittar upp från sina mikroskop och märker att det visst hänt något i resten av världen så kan de förvånas över hur många som är nyfikna på dem. En ny värld där världsomspännande sjukdomar uppstår snabbare än man kan formulera en fas 2-studie väcker utan tvekan investerarnas intresse för botemedlen.
En renare, friskare och mer flexibel framtid låter inte så dumt vid närmare eftertanke. Men jag vill fortfarande ha en svart V8.
