Kort sagt: Huvudinvesteraren i Köpenhamns arena, Sport Event Danmark, ser den nya arenan i Hyllie som en konkurrent och tror inte riktigt på gemensamma arrangemang i Öresundsregionen. Med den inställningen händer ingenting och årets genombrott för gränsöverskridande sportevenemang förbises. Fotbolls-EM 2008, som arrangeras gemensamt av Österrike och Schweiz, visar att det låter sig göras och att båda parter drar nytta av ett samarbete. Rapidus har fem förslag på vad som krävs i Öresundsregionen.
Av Keld Broksø, Rapidus Köpenhamnsredaktör.
I en nyhet i Rapidus för några veckor sedan punkterade Köpenhamns första stora arenainvesterare, Sport Event Danmark, drömmen om att föra in Öresundsregionens varumärke i sportens värld. Större samarbeten över Sundet för att få sportarrangemang till superarenor uteslöts totalt. Köpenhamn väntar dock fortfarande på arenan vid Bella Center i Ørestaden, medan Malmö Arena i Hyllie öppnar i augusti med plats för 15.000 åskådare.
Men det går att samarbeta också inom sport.
Euro 2008 Football Championship som arrangeras av Österrike och Schweiz är ett bra exempel. Biljetterna till matcherna i juni kostar mellan 600 och 1.000 euro – och det är slagsmål om dem. Det finns alltså pengar att tjäna på ett samarbete.
Öresundsregionens önskan om stora gemensamma sportarrangemang har strandat på politiska visioner om nationella evenemang. Det är förståeligt på kort sikt. Men på lång sikt förlorar man en kritisk massa vad gäller kapacitet och ekonomi, som kan vara just det som drar till sig arrangemangen. Därför behöver Öresundsregionen gå före med ett gränsöverskridande sportevenemang för att bryta isen. Innan vi ger fem förslag på hur det kan göras tar vi först ett annat exempel:
I Lettland och Litauen är nationalsporten inte fotboll, utan basket. Under ett och ett halvt år, fram till oktober 2007, arrangerades ”Latvian-Lithuanian cross-border basketball championships and street-ball tournaments” med stor framgång. Det var mer än bara en landskamp. Det var en turnering mellan flera lag i gränsregionerna, som stärkte det sportsliga och politiska samarbetet.
Poängen är att Öresundsregionen på ett liknande sätt borde kickstarta ett samarbete över gränsen och bevisa att det fungerar, innan vi kan få något stort evenemang till regionen. Några tillfällen har redan försuttits:
Den internationella olympiska kommittén, IOK, håller världskongress i Bella Center i Köpenhamn nästa år, med en budget på 20 miljoner danska kronor. Samma år anordnas OS för homosexuella, det så kallade Out Games, i Köpenhamn och väntas dra 16.000 deltagare och 200.000 åskådare. Ett tidigare misstag var att man inte ordnade en gemensam deltävling då America’s Cup kom till Malmö 2005. Jämfört med VM och EM handlar det här om små projekt, men de är lagom stora för att bryta isen. Var OS ska hållas 2024 avgörs av Internationella Olympiska Kommittén 2017. Det finns alltså tid att hinna med flera isbrytande projekt. Men då krävs:
* Öresundsregionen måste bevisa att den klarar att hantera internationella sportevenemang logistiskt. Man bör börja i liten skala, som i exemplen här ovan, men med stigande ambitioner.
* Utöver sporten behöver samarbetet också täcka hotellkapacitet och sponsorer från näringslivet.
* Det bör skapas underavdelningar för sportaktiviteter under Region Hovedstadens och Region Skånes respektive näringslivskontor. Det kräver välvilja från såväl politiskt håll som näringslivet.
* Båda organisationerna kan söka stöd lokalt, nationellt och från EU. Basketprojektet i Lettland och Lituaen fick till exempel Interreg-stöd.
* Båda organisationerna ska tillsammans utse en talesperson som leder ett sekretariat för sportarrangemang. Talespersonen, en Mr eller Mrs Sport i Öresund, ska vara de gemensamma sportinitiativens ansikte utåt mot allmänhet och politiker, för att bana väg för lobbyism och påtryckningar.
Hela det här perspektivet saknades då Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen för ett år sedan kom med en handlingsplan för stora idrottsarrangemang. Planen kostar 260 miljoner danska kronor, uppdelat på 65 miljoner årligen under 2008-2011. Ett stort mål är att få VM i handboll för herrar till Danmark 2011. VM i simning och ishockey är andra möjligheter. OS i Öresundsregionen, som flera aktörer har pekat på till 2024, ligger ännu längre bort om regionen inte får till ett projekt som bryter isen.
Dagens regler tillåter inte OS-samarbeten mellan flera länder, men med goda exempel och argument kan regler förbättras. Det är faktiskt redan tillåtet att dela vinter-OS, något som österrikiska Salzburg som kandiderade till vinter-OS 2014 ville. Salzburg föreslog bland annat bobtävlingar i Sydtyskland – men den ryska staden Sotji vann kampen om OS 2014.
Att Norge och Danmark tillsammans ska arrangera handbolls-EM för damer 2010 betyder inte att man vågar tänka likadant när det gäller handbolls-VM för herrar 2011. Det kommer inte att bli något samarbetsprojekt mellan Sverige och Danmark i handbolls-VM 2011, eftersom båda länderna redan var för sig har ansökt om värdskapet. Låt oss därför se vad sommarens fotbolls-EM gör för Österrike och Schweiz:
För första gången diskuterar de två länderna en gemensamt utbyggd infrastruktur och trafikplan, bland annat med biljetter till båda ländernas kollektivtrafik. Och för att öka kunskaperna om vad som sker på andra sidan gränsen ordnas gemensamma projekt inom design, mode, industri och politik.
Det låter som ren Öresundspolitik! Ett stort gemensamt sportprojekt kommer att väcka uppmärksamhet och att dela på utgifterna gör det till en bättre affär. Det kommer också att dra till sig andra projekt i en tid då inte minst det politiska samarbetet hamnat i stå. Dessutom lär det leda till synergieffekter för näringsliv och utbildningsinstitutioner. Värdet för varumärket är enormt, se bara på OS i Kina till sommaren. Att facklan med den olympiska elden släcks är knappast en risk som Öresundsregionen löper.
