Kort sagt: På måndag träffas de båda arbetsmarknadsministrarna Claus Hjorth Frederiksen och Sven Otto Littorin för att lösa upp några av barriärerna som blockerar en snabbare integration i Öresundsregionen.
Enligt vad departementskällor uppger för Rapidus kommer det den här gången handla om konkreta förslag till förändringar. Det har vi å andra sidan hört förut och förväntningarna är därför inte allt för högt ställda.
Och när man tänker på saken är det egentligen inte så konstigt att det går så långsamt för politikerna att komma till beslut – för tänk vad som skulle hända om vi fick en äkta integrerad region. Risken finns att befolkningen skulle få upp ögonen för fördelarna på “andra sidan” och börja ställa krav på förändringar av de egna systemen.
I årets sista Rapidusanalys visar vi på åtta skräckscenarier som i det längsta kommer att avhålla regeringarna från riktigt kraftfulla insatser för Öresundsintegrationen.
Av Keld Broksø
Rapidus Köpenhamnsredaktör
Thomas Frostberg
Rapidus chefredaktör
Först det danska perspektivet på Sverige:
1) Danskarna älskar inte precis Kalles Kaviar, surströmming eller Systembolaget. (Det sistnämnda håller svenskarna i och för sig ändå på att underminera med sin dubbelmoral, manifesterat genom ölhamstring på Netto i Danmark.) Men svenska butiker har mer liberala regler för öppethållande, något som är ett hot mot Danmarks restriktiva system. “Lukkeloven” begränsar till exempel antalet söndagar som de danska butikerna kan hålla öppet under året. Den svenska friheten får Danmark att framstå som en kvarleva från Sovjettiden. Tänk vad som skulle hända om det danska folket plötsligt insåg det och krävde förändring!
2) Danmark bör se med avundsjuka på Sveriges lägre momssatser på bland annat livsmedel och hotellövernattningar, där man i Danmark betalar 25 procent. Det leder till sned konkurrens mellan Sverige och Danmark. I senaste valrörelsen nämndes frågan om sänkt moms i Danmark, men efter valet dog intresset ut igen. Det skulle vara en het potatis om den svenska statshemligheten om olika momssatser blev känd i Danmark och framkallade en ny press på regeringen att sänka momsen.
3) Danska medborgare betalar mer än dubbla priset för en bil, på grund av alla bilskatter. Det har resulterat i att bilparken är föråldrad och förorenar miljön, vilket inte ser bra ut inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Ännu värre är att det är ett hårt slag mot danskarnas ego att köra omkring i en Fiat Punto för samma pris som en svensk betalar för en BMW. Det har flera tusen danskar redan gjort uppror mot och flyttat till Malmö. Den flyktingtrafiken måste omgående stoppas, innan allt för många galna svenska idéer slår rot i det danska samhället.
4) Danmark har en jämställdhetsminister, men till skillnad mot i Sverige ingen jämställdhet när det gäller föräldraledighet. I grannlandet har pappamånaden fått svenska fäder att vara hemma med sina barn, medan danska mammor tar ut nästan hela ledigheten. I Sverige tar papporna ut cirka 15 procent av föräldraledigheten, medan danska fäder bara kommer upp i sex procent. Den svenska galenskapen får inte sprida sig över bron och rubba de trygga könsroller som är djupt rotade i Danmark.
Därefter det svenska perspektivet på Danmark:
1) Danskar är kända för att ta en konflikt när de ser den, medan vi i Sverige gärna sitter i ring och diskuterar tills vi nått konsensus. När allt fler svenskar arbetar i Danmark riskerar de att lära sig ett system som bygger på att chefen också tar beslut. Det riskerar på längre sikt att förändra den svenska folksjälen och måste genast stoppas. Socialstyrelsen bör gripa in och föreslå en begränsning om högsta antal tillåtna kontakter med danskar per månad.
2) Ett annat hot som uppstår när svenskar tar arbete i Danmark är att de plötsligt kan genomskåda det svenska skattesystemets uppbyggnad. Visserligen är skatten högre i Danmark, men i gengäld existerar det knappt arbetsgivaravgifter. Löntagaren ser varje månad hur mycket av lönen som försvinner i skatt. Tänk om svenskarna börjar förstå vad de egentligen betalar i skatt i Sverige, när de upptäcker den “osynliga” arbetsgivaravgiften på hemmaplan. Det danska systemet är sprängstoff i svensk politik och skulle lätt kunna tända en revolution mot den svenska modellen.
3) I veckan har de flesta svenskar chockerats av uppgiften att bacon-nationen Danmark ligger långt före Sverige när det gäller export av miljöteknik. Det måste naturligtvis handla om ett statistiskt fel, men för säkerhets skull bör kontakterna över Sundet brytas. För tänk vad som händer när svenska folket upptäcker att den danska regeringen under Anders Fogh Rasmussen också prioriterar frågor om innovation betydligt högre än vi gör i Sverige. Risken är att näringsminister Maud Olofsson måste följa partitraditionen och kräva ett brostopp för att slippa kritiska jämförelser mellan svensk och dansk innovationspolitik.
4) Men värst av allt – med bron har södra Sverige fått en ny “inrikesflygplats”. Tåget mellan Malmö Central och Kastrup tar dessutom bara två minuter längre tid än Arlanda Express från Stockholm Central till Arlanda – utan att Öresundstågen ens är expresståg. Priset är dessutom mindre än hälften. Det kan helt enkelt inte vara riktigt och innebär ett allvarligt hot mot stockholmarnas älskade Arlanda, ständig förlorare i kampen med Kastrup om att vara Skandinaviens nav för den internationella trafiken. Det måste genast få ett slut – inför visumkrav till Danmark, så att även skåningarna stöttar svenska flygplatser och tar vägen via Arlanda.
Det var ett stort politiskt misstag att inte förutse vilken samhällsomstörtande verksamhet som Öresundsbron skulle leda till. Men ännu är det inte för sent att bromsa integrationen. För att säkra en trygg framtid bör alla regeringsdeklarationer undertecknas med falskt bläck som utplånas inom 24 timmar.
Och Öresundsbron? Riv den – innan det är för sent!
