Häromveckan skrev jag om en undersökning som visade att 500.000 danskar är rädda att bli av med jobbet. Det intressanta i sammanhanget är att inte ens de mest dystra prognoserna pekar på fler än cirka 50.000 nya arbetslösa innan krisen är över. Bara var tionde som tror att han eller hon ska bli av med jobbet kommer alltså att bli arbetslös.
Vad är det då som ligger bakom en sådan överdriven rädsla? Som orsak nr 1 angavs sjunkande omsättning på arbetsplatsen. Men som näst största skäl anges medierna och dess fokusering på varsel och nedgång.
Det här är något man som journalist fått höra ganska ofta det senaste året, att vår illvilliga fokusering på eländet och vikande siffror i sig ligger bakom en stor del av problemet. Att det är viktigt för oss att i kristider hitta och lyfta fram de positiva exempel, företag som går mot strömmen och lyckas konjunkturläget till trots.
Det är ett bekvämt men bakvänt resonemang. Visserligen ger medielogikens ständiga krav på vinklar och rubriker en svårfrånkomlig psykologisk effekt som förstärker nedgången i ekonomin. Men det gäller såväl i uppförsbacken som i utförslöpan. Lika fulla av krisrubriker och bilder av aktieanalytiker med rynkade pannor som tidningarna är i dag, lika fulla av braskande framgångssagor och leende VD:ar var de för bara ett år sedan.
Var fanns då klagomålen på att medierna med sin rapportering själva låg bakom högkonjunkturen? Var fanns då kraven på att lyfta fram de exempel som gått mot strömmen, att hitta de bolag som trots gyllene marknadsläge misslyckats kapitalt? Mediernas ansvar att att inte underblåsa ekonomins naturliga svängningar gäller tydligen bara i nöd, inte i lust. /EO
