Kort sagt: Rapidus har ingen politisk åskådning. Det fick jag förklarat för mig direkt när jag började här, en rimlig upplysning till en gammal blåtonad ledarskribent. Men som Mikael Persbrandt skrek i valfri Beckfilm: ”Nu gäller inga regler sörru”. Regeringens krispaket för att rädda ekonomin från coronapaniken är rena förolämpningen mot näringslivet.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus politiska agitator
500 miljarder till stora företag, 125 miljarder till små företag. En massa nollor i beslut fattade av ungefär lika många och minst lika stora nollor. Alltihop är nämligen lån. Visst, du som företagare kan få skjuta upp att betala in skatt – till en ränta som gör att du lika gärna kan ta sms-lån. Vilka som får lån bestäms av bankerna, som tar både ränteförtjänsterna och riskerna. Om de ens får vara med i lånekarusellen, till skillnad från Sparbanken Skåne, vilket Rapidus berättade i förmiddags. Storbankerna verkar inte ens intresserade så allt är ett enormt slag i luften.
Idrotten och kulturen får däremot tillsammans en miljard kronor i raka, rena bidrag. En miljard låter lite jämfört med 625, men det är att jämföra äpplen med kokosnötter eftersom de 625 ska betalas tillbaka, med ränta, medan den enda inte kräver någon motprestation. En miljard myror är fler än noll elefanter, som Brasse Brännström hade påpekat.
Budskapet till Sveriges entreprenörer är enkelt: Ni skulle ha lärt er spela fotboll i stället. Eller blockflöjt.
Det är en fullständig skandal som får passera mitt i mediebruset kring coronaviruset där den som har mest panik får mest uppmärksamhet. All heder åt Johan Andersson på Mellby Gård som räknat på hur lite 625 miljarder kan vara och som har kurage att säga det offentligt i Dagens Industri.
Varenda kommunpolitiker, oavsett politisk färg, vet hur mycket det lokala företagandet betyder för kommunens intäkter och utveckling. Att rikspolitiken är så totalt oförstående handlar egentligen inte om partifärg, vilket understryks av att förre näringsministern Björn Rosengren (S) begår rena lustmordet på sina efterträdares politik i samma rosa tidning.
Vad det handlar om är avstånd. För en rikspolitiker är ett företag Apple, Volvo eller Tele2 – äsch, företagen har ändå så mycket pengar! Däremot är de vana vid att kultur och föreningsliv lever på skattepengar så då går tankarna först till dem.
För en lokalpolitiker är ett företag pizzerian mitt emot kommunhuset som plötsligt har stängt – och aldrig öppnar igen. Den behöver inte lån, den behöver kunder och i brist på kunder behöver den hjälp med att betala sina räkningar.
Att få hjälp med löner till permitterade anställda är förstås välkommet, men alla som någon gång drivit företag vet att med noll i intäkt så räcker inte det långt. Kommunerna kommer därmed med små kreativa lösningar, som extra parkeringstillstånd eller tidigare öppning av uteserveringar, men för att klara krisen behöver näringslivet statens ekonomiska muskler. Gärna i form av riskkapital, det är rimligt att staten får något tillbaka, men inte som lån med en ränta som hade imponerat det mytologiska Baltic Inkasso.
Tydligen får vi i det skånska näringslivet hjälpa varandra om vi ska överleva. Så då gör vi det. Om du är frisk och inte i någon riskgrupp, gör som Additudes vd Sam Aston med flera uppmanar på LinkedIn: gå ut och ät lunch på favoritstället som vanligt. Eller köp ett medlemskort på lokala gymmet – du kommer ändå inte att använda det och corona är en perfekt undanflykt. Eller köp nån av de fantastiska Beatlesboxarna på Folk å Rock. (Gillar du inte Beatles så är du ett hopplöst fall och lyssnar förmodligen bara på Spotify i mobilen i alla fall.)
Hjälp dina små favoritföretag i stället för att köpa ytterligare 500 rullar toalettpapper till din papier mache-modell av Turning Torso i naturlig storlek eller vad i hela fridens namn nu alla toapapperssamlare har tänkt sig.
Men vad du än gör, sitt inte och vänta på att de styrande på riksnivå ska rädda oss. De har redan visat att vi är mindre viktiga för dem än vad idrott och kultur är.
