Det var det bästa av tidevarv, det var det sämsta av tidevarv, det var visdomens ålder, det var dårskapens ålder, det var trons och otrons tid, det var hoppets vår och förtvivlans vinter, vi hade allt framför oss, vi hade ingenting framför oss, vi gick alla raka vägen mot himlen, vi gick alla raka vägen åt andra hållet.
Av Niclas Lindstrand, Rapidus skamlöse plagiatör
På Lunds tron satt… nej vi slutar där innan vi behöver prata om breda käkar och fula ansikten, det blir så dålig stämning då. Jag ber Charles Dickens och den utmärkta översättaren Margareta Ångström om ursäkt för denna flagranta stöld, men eftersom min föregångare Erik Olausson redan hade använt ”Sagan om de två tornen” för att skriva om Malmö och Lund så hade jag inget val. (Utom att försöka skapa något själv, men där går faktiskt gränsen.)
En snabbläsning av den rapport om Lunds näringsliv som Øresundsinstituttet gjort på uppdrag av kommunen gör det faktiskt lätt att tänka på likheterna och skillnaderna mellan London och Paris som Dickens inleder sin tegelsten med. (Dessa metropoler är åtminstone lite mer smickrande att jämföras med än Tolkiens båda torn Orthanc och Minas Morgul när jag nu inte hann först med den liknelsen.)
Det finns gott om skillnader mellan Malmös och Lunds näringsliv. Varvsstaden mot universitetsstaden (eller den akademiska ankdammen som en av mina äldsta och bästa Lundavänner kärleksfullt benämner sitt hem). IT mot life science. En hög arbetslöshet mot en låg arbetslöshet. Tunnelbana (som man inte vill kalla tunnelbana) mot spårvagnar (som man glömt bort hur man lagar).
Det finns minst lika många likheter. En mix av små lokala företag, nya innovationsbolag och globala jättar – där de sistnämnda paradoxalt nog får en allt mindre roll. En stor mängd nystartade företag, men få nya stora arbetsgivare. En ganska liten plätt i skuggan av en kontinent som kommer allt närmare i väntan på Fehmarn Bält-förbindelsen. Och som inte är i närheten av att utnyttja alla möjligheter till samverkan som finns med staden knappt två mil bort.
För en väschötte (jo det heter så, det där med västgöte är ett påhitt från ockupationsmakten) i exil är det oförståeligt att Malmö och Lund, på en halvmaras avstånd, envisas med att ha var sin komplett infrastruktur för företagande. Och för allt annat också. Det mest talande i rapporten är ett uppslag med ”exempel på forsknings-, företags och innovationsorganisationer och projekt med verksamhet i Lund”. Universitetet, kommunen, staten, andra stater och privata initiativ har fått ihop 47 olika sådana. Och då är det som sagt bara exempel, inte heltäckande.
Många av dessa är aktiva även i Malmö, men långt ifrån alla. I stället finns det en minst lika stor provkarta 18.700 meter bort som i bästa fall är kompletterande, i värsta fall konkurrerande.
Visst har det blivit bättre. Universitetssjukhusen har slagits ihop. MalmöLundregionen är ett samarbete med tolv skånska kommuner – övriga fick inte vara med i namnet, men förkortningen MLR är onekligen mer lätthanterlig än att låta alla orters initialer bilda BEHKLLMSSSTVR. Diabetesforskningen i båda städerna har knutits ihop till ett nätverk som utgår från Medeon i Malmö och täcker hela landet. Och det viskas om att ett par av inkubatorerna inom kort ska knytas ihop närmre.
Problemet är att även Malmö och Lund, när man lyckas samsas, är en väldigt liten region i skuggan av Köpenhamn som i sin tur är i skuggan av Hamburg. Det dröms om att det ska ta tre timmar mellan Malmö och Hamburg med tåg när Fehmarn Bält-förbindelsen är färdig.
Men vad gör det för nytta om 13 minuter på tåget anses vara så länge att det inte räcker med 47 innovationsorganisationer utan behövs dubbla uppsättningar?
Allt som bestämmer sig för att finnas i två upplagor, en i Malmö och en i Lund, måste ses som ett misslyckande. Utom när det gäller handboll förstås. Ju fler skånska handbollslag desto bättre. Derbyn är kul och jag kan se IFK Skövde utan att behöva åka till Skövde. Men allt annat borde göras tillsammans.