En region blir till – men utan regeringarnas hjälp

Kort sagt: Det är inte särskilt upplyftande att på nytt läsa den svenska och danska regeringsrapporten ”Öresund – en region blir till” från 1999. Den järnvilja som rapporten, trots sin mångordighet, visar upp är borta. Regeringarna har glömt utgångspunkten och därför behöver rapporten dammas av och uppdateras.

Av Keld Broksø

Inspiration till denna analys kommer från geografiprofessor Christian Wichmann Matthiesen, som i ett samtal med Rapidus påpekade att ännu har inget hänt på lagstiftningsområdet för att skynda på Öresundsintegrationen – utöver skatteavtalet. Många initiativ, direktiv och offentliga medel har kommit, men inga konkreta lagändringar, påpekade Wichmann Matthiesen.

”Kom med något nytt” hade vi god lust att säga, men han väckte ändå tanken att läsa om den danska och svenska regeringsrapporten ”Öresund – en region blir till”, som kom i maj 1999. Det är tankeväckande, för att inte säga skrämmande, läsning. Inför broinvigningen identifierades ett 50-tal barriärer och regeringarna tog 34 olika initiativ (men utan sikte på några lagändringar).

”Vores opgave i Øresundsregionen er at komme et skridt videre end Det indre Marked. I Øresundsregionen skal det for eksempel være helt naturligt at bo i ét land og arbejde i et andet. Det skal være muligt for én virksomhed at operere i begge lande som én juridisk enhed. Brotaksterne må ikke være en barriere for integrationen.” Så lät den dåvarande danska näringsministern Pia Gjellerups anförande när rapporten släpptes och det signalerade regeringarnas gemensamma vilja. Men menade de egentligen vad som sades?

1) Först av allt, brotaxorna: Den som i dag reser inom Köpenhamn med förorter klarar sig med ett, eller möjligen två, klipp på lokaltrafikens blå klippkort. Det vill säga max 22 danska kronor. Den som i stället tar tåget över Öresund får betala 57 kronor, trots att det är ungefär samma avstånd. Vad ska det kallas, om inte en barriär?

Redan 1999 slog regeringarna fast att Öresundsbrokonsortiet skulle bestämma brotaxorna, men regeringarnas avsikt och konsortiets senare beslut är varandras raka motsatser.

2) Regeringarna ville att Öresundsintegrationen skulle gå längre än EU:s inre marknad. Det har visserligen skett i viss omfattning, på grund av de driftiga personer i näringslivet som Rapidus gärna skriver om. Det investeras och rekryteras allt oftare på tvärs av Öresund, men var finns hjälpen från regeringshåll? Tänk vilken lättnad om en företagare i dag kunde driva bolag på båda sidor av Sundet som en juridisk enhet. Här saknas en lagändring.

3) Regeringarna skulle undersöka nödvändiga lagändringar för att ge arbetslösa en chans till aktiviteter och jobbträning på tvärs av Öresund. Fakta är att lagen är oförändrad och de arbetslösa stannar på respektive sida av Sundet.

4) Även meritöverföringar och arbetsmarknadsutbildningar skulle harmoniseras. Nordiska ministerrådet särskilda barriärbekämpare, Danmarks tidigare statsminister Poul Schlüter, har frågan om meritöverföring på sin agenda, men han är inte i regeringsposition. Byggbranschen präglas till exempel, förutom problem med meritöverföringar, av en mängd olika auktorisationer. Det belyste regeringsrapporten redan 1999, men inga lagar har ändrats på området.

Bäst tycks det gå, så länge sakerna kan lösas med harmlösa direktiv.

Därför är bilden inte heller nattsvart. Till exempel är det möjligt att via Öresundsuniversitetet läsa kurser på båda sidor av Sundet. Informationsinsatsen på utbildningssidan och vissa andra områden är en ljuspunkt, precis som sjukhussamarbetet mellan Rigshospitalet i Köpenhamn och Universitetssjukhuset i Lund. Ökande brotrafik, allt större dansk inflyttning till Skåne och rekryteringar på tvärs är också positiva signaler. Dessa framgångar döljer samtidigt andra problem och det faktum att det skulle kunna gå ännu bättre med förnyade insatser från regeringshåll.

De båda regeringarna förpliktigade sig 1999 att följa barriärutvecklingen och föreslå nya lösningar. Här ligger det avgörande sveket, i linje med sveket på arbetsmarknadsområdet och inom den socialrättsliga lagstiftningen, som också lyftes fram 1999 med exempel på skillnader gällande arbetsmarknadens överenskommelser och arbetslöshetslagstiftningen.

Ytterligare ett nederlag i kampen mot barriärerna är den kapsejsade handlingsplanen för tillväxt i Öresund, som Rapidus skrev om i onsdagens nyhetsbrev. Nu delas handlingsplanen upp i småprojekt, i stället för att bli en samlad plan utarbetad av Region Skåne, utrikesdepartementet i Sverige, Hovedstadens Udviklingsråd och näringsdepartementet i Danmark.

I väntan på enskilda initiativ till förbättringar står det klart att skatteavtalet har blivit den ena ursäkten för att inte göra något mer. Den danska strukturreformen är den andra ursäkten.

Att det saknas ett rebelliskt motstånd mot handlingsförlamningen beror på att vi under sex års tid på olika konferenser fått lyssna på fagra ord som döljer utgångspunkten, nämligen rapporten ”Öresund – en region blir till” från 1999.

En uppföljningsrapport 2001 – ”Øresund år 1 – Rapporter fra en region i bevægelse” – ledde inte till några nya insatser. Rapidus föreslår därför att till nästa Öresundskonferens ska rapporten från 1999 tryckas upp på nytt och kompletteras med en aktuell statusrapport. Denna uppdatering får sedan utgöra grunden för en verklig insats på lagstiftningsområdet och för andra åtgärder som krävs för att åstadkomma förändring.

Rapidus slutsats är att rapporten från 1999 var en typisk tjänstemannaprodukt som fick politikerna att se handlingskraftiga ut, men utan att det fanns kraft bakom orden. Det avslöjar om inte annat frånvaron av lagändringar.

Rapporten från 1999 kan laddas ner på http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/11990