Kort sagt: Miljardräkningen för pandemin ska betalas. Pengarna kan bara hämtas från näringslivet och därför är näringslivspolitik bland de viktigaste slagfälten över sundet.
Av Keld Broksø, Rapidus Köpenhamnsredaktör
I Danmark och Sverige förändras den offentliga debatten när covid-19-vaccinationerna rullas ut. Nu handlar den inte bara om restriktioner, utan också om nya villkor för näringslivet som ska betala miljardräkningen för pandemin. Näringslivspolitiken blir därmed ett av de viktigaste slagfälten, med ny inspiration och nytt fokus över Öresund på flera områden. Aktiebeskattning är ett av dem.
I Danmark har partiledaren för det mest framgångsrika oppositionspartiet, Søren Pape från De Konservative, i opinionsundersökningarna just sett till Sverige i sin kamp för aktieägarna. Medan aktier är en folksport i Sverige så har ägandet bromsats av skatteregler i Danmark. ”Jag önskar att vi vore som Sverige när det gäller aktiekultur. Vi har en regering som, kanske av ideologiska skäl, är motståndare till att den danska allmänheten äger aktier”, hette det från Søren Pape.
Han hänvisar till att den danska regeringen stoppat en höjning med 50.000 till 102.300 danska kronor som övre gräns för vad danskarna kan sätta i en aktieportfölj med reducerad skatt. Dessutom har regeringen förbjudit onoterade aktier i så kallade åldersbesparingar och skatten höjs till 10,5 procent på fonder med danska aktier.
Har det betydelse för Sverige? Ja, ett dåligt investeringsklimat i Danmark är dåliga nyheter för svenska exportvaror. Danmark är den femte största importören av svenska varor, med köp för totalt 105 miljarder kronor om året. Norge, Tyskland, USA och Finland ligger före. Även Tyskland är intressant med hänsyn till Fehmarn-förbindelsen i näringslivsdebatten över sundet efter corona.
Danmarks transportminister, Benny Engelbrecht (S), och Sveriges infrastrukturminister, Tomas Eneroth (S), har fördjupat dialogen om just Fehmarn under coronapandemin. De är nu eniga om att fram tills Fehmarn-tunneln öppnar om åtta år ska dansk-svenska samarbeten utökas.
Det visade ett seminarium som nyligen hölls på Danmarks ambassad i Sverige: pendlartrafiken ska säkras vid pandemier. Ministrarna har satt integration och ökad kapacitet för passagerar- och godstransporter på dagordningen. ”Pandemin har lärt oss att vi är så otroligt beroende av varandra”, menade Thomas Eneroth, som utlovade investeringar i infrastruktur i Sydsverige fram tills Fehmarn öppnar. En del säger att de vill se det innan de tror det.
Faktum är att Köpenhamn (med låg arbetslöshet) kommer att skrika efter arbetskraft efter pandemin. Samtidigt har Skåne Sveriges högsta arbetslöshet. Vi behöver alltså alla anfall mot byråkratier, komplicerade skatteskystem, socialförsäkringar och pensioner över sundet, om obalansen ska vändas till en fördel. Men inget är nytt. Det nya är bara att hindren aktualiseras när pandemiräkningen ska betalas av ett välfungerande näringsliv. Bara jubeloptimister avfärdar att det finns problem över Öresund.
Trakasserier mot pendlarna får många att tänka efter en extra gång om de ska arbeta eller investera över sundet. FB-protestgruppen ”Öresundspendlare – i kläm mellan två länder” har som symptom på detta vuxit i medlemsantal. Greater Copenhagen har lidit stora bakslag sedan flyktingströmmen 2015. Ett av de största kom när Sverige inte stödde Köpenhamns och Region Skånes önskemål om att få ta över läkemedelsagenturen EMA från London efter Brexit. Sverige föredrog Milano och det hamnade i Amsterdam. Man kan fråga sig vad det är att vara optimistisk över?
Inte bara pendlarna skriker nu. Det händer i Folketinget och riksdagen också. I Folketinget vill till exempel Venstres veteran Bertel Haarder och Peter Juel-Jensen ha ett nytt Öresundstraktat. I riksdagen är dansk-svenske Niels Paarup-Petersen från Centern en drivkraft. Och vid det danska kommunalvalet i november väntas ordföranden i Region Hovedstaden, Sophie Hæstorp Andersen, bli Köpenhamns nya överborgmästare. Hon har visat stort engagemang för Öresund.
Pandemiräkningen ger momentum för ekonomiska fördelar när ökad integration, färre hinder och bättre infrastruktur väger tyngre än någonsin i det accelererande näringslivspolitiska slagfältet på båda sidor. Det måste utnyttjas.
